hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Besök hos Ortoptist och Ögonläkare! 👀👓

Idag ska jag till Ögonmottagningen på Mölndals sjukhus. Pappa ska köra och följa med mig. Han har varit med mig där en gång tidigare, så det ska nog gå enkelt att hitta. Vi ska åka om en knapp timma. Pappa brukar vara bra på sånt, att hitta rätt och ta den snabbaste vägen. Jag har varit på Mölndals Ögonmottagning en gång tidigare, för ungefär ett år sedan. Då var det i ett steg av den neurologiska utredning jag gjorde på Sahlgrenska. Bland annat skulle det kollas upp varför och hur mycket jag ser dubbelt.

Då fick jag reda på att jag har vad man kallar för "dold skelning". Det betyder att jag skelar, ser dubbelt i mitt fall, men att det inte syns på mig/mina ögon. Min ögonläkare sa då att jag är född med en benägenhet att skela och att det är min svåra hjärntrötthet som gjort att jag börjat se dubbelt. Hade det inte varit för den svåra hjärntröttheten hade jag alltså troligtvis aldrig märkt av att jag skelar, ser dubbelt.

Jag ser dubbelt hela tiden, det har blivit värre under detta året sedan jag var på ögonmottagningen sist. Anledningen till att jag är tillbaka och ska träffa både läkare och en Ortoptist, som är expert på att göra undersökningar av och mäta skelögdhet/dubbelseende, igen är att de kan erbjuda mig en operation någorlunda snart. Hur snart vet jag inte. Jag vet inte ens om jag vågar operera mig. Det är väldigt låga risker, den risk som är, med en operation som ska korrigera/minska eller i bästa fall helt ta bort dubbelseendet, är att det inte lyckas. Alltså att dubbelseendet är kvar även efter operationen. Eller att det blir korrigerat för mycket. Det kan också hända. Men det är de två största riskerna.

Så det är jag inte så orolig för. Det som är det svåra är såklart min mycket svåra ME. Vågar jag operera mig när risken finns att jag blir permanent försämrad i ME:n? Ja, det är frågan det. Jag hoppas jag vet mer efter dagens besök. Jag har träffat både läkaren och Ortoptisten tidigare och de är väldigt snälla och rara, båda två, så det känns bra. Men jag är ändå lite nervös. Jag har opererats otroligt mycket, men aldrig i ögonen. Det känns läskigt.

Men mitt dubbelseende har verkligen blivit sämre. Det "prisman" jag fått i glasögonen (både i de vanliga och i solglasögonen) hjälper inte längre. De ska hjälpa ögonen så jag inte ska se dubbelt, men det gör jag ändå. Hela tiden och det är väldigt jobbigt. Det hindrar mig mycket när jag skriver och ännu mer när jag försöker läsa, bläddra i en tidning. Jag kan i stort sett inte läsa något alls längre. Hjärntröttheten påverkar väldigt mycket, såklart. Men nu påverkar dubbelseendet nästan ännu mer. Kan man då göra något åt det och kanske till och med bli av med dubbelseendet helt. Är det inte värt riskerna och prova det då?! Ja, det är frågan. Förhoppningsvis vet jag lite mer efter dagens besök. Önska mig lycka till! 👀👓

Detta är mina glasögon. Mörkblåa (såklart) bågar, styrka i glasen och mörkare glas än vanliga standard. Ett mellanting mellan vanliga och solglasögon och det är helt perfekt för mig som är så ljuskänslig.

På bilden på mina glasögon kan man se att ena glaset är randigt. Det är en plastfilm som sitter på det glasögat och det kallas "prisma". När jag fick den för ett år sedan hjälpte det mycket mot dubbelseendet, men det hjälper nästan ingenting längre. Och jag har redan den "kraftigaste", mest effektfulla prisman. Så nästa steg är operation. Tänk att till och med mina ögon ska behöva krångla såhär mycket. Är det konstigt att jag känner mig otroligt less på det mesta och är allmänt uppgiven och deppig?! Ingenting med min kropp fungerar. Klart det är ansträngande och tufft att ha det så! 😢💙

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Det är klart att du blir less och tycker det är jobbigt, konstigt hade det varit annars. Lycka till idag. Kram

Svar: Ja, det har du rätt i! Tack för stödet <3 Kram
Hanna Andersson