hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Desperation och rädsla för att förlora kampen mot mina sjukdomar som potentiellt kan döda mig... 😔😢

Någon gång framöver kanske jag orkar öppna upp mig och berätta om vad det mer är för sjukdomar jag är drabbad av, förutom ME, fibromyalgi, EDS och alla de där andra sjukdomar jag skriver om öppet. Men då det handlar om liv och död, på ett lite annat sätt än min svåra ME gör, så orkar jag inte skriva om det nu.

Jag orkar knappt ens tänka på det. Att ätas upp inifrån och ut, bli sjukare och sjukare, förfalla mer och mer. Precis som ME:n gör med mig. Veta att det jag är drabbad av är potentiellt dödligt, i allra högsta grad, också det precis som ME, som ju tyvärr också kan leda till döden. Det är inte lätt. Det är fruktansvärt. Som ett trauma. Ett pågående trauma jag varken kan börja bearbeta eller hämta mig från då jag (vi, hela familjen) är mitt i det nu.

Jag hoppas bara att min kropp är tillräckligt stark så den orkar överleva, klå alla sjukdomar, de jag skriver om och de bara de allra närmaste känner till. Jag hoppas också att botemedel eller behandlingar kommer dyka upp så fort som möjligt. Innan det är för sent.

Allt det jag är drabbad av är kroniskt och utan botemedel. Att försöka överleva detta är svårt, men jag kämpar på. Det känns som att jag försöker ta mig uppför en lång och brant uppförsbacke, sittandes i en rullstol utan varken armar eller ben. Men upp för backen ska jag. Det måste jag. För längst där nere, nedanför uppförsbacken, ligger döden och väntar på mig. Och dit ska jag inte än.

Jag är för ung för att dö. Jag vill leva för mycket och familjen vill ha mig kvar. Jag vill LEVA. Inte bara överleva och absolut INTE dö. Jag vill LEVA. Inte bara tvingas överleva. Så upp för backen måste jag komma. På något vis. Det bara måste gå. Precis som att det bara MÅSTE komma behandlingar och/eller botemedel mot ME (i första hand) NU på en gång. Jag kan inte vänta längre. Jag vill överleva alla mina sjukdomar och börja LEVA. Snälla någon, låt det bli så...!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Åsa
skriven :

Hej, jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag läser om så svåra saker när jag inte känner personen bakom, men känner bara att jag vill skicka att du och din familj finns i mina tankar och jag hoppas att det blir en ljusning i framtiden. Kram

Svar: Hej Åsa! Tack så mycket för fin kommentar. Det hoppas jag med! Kram
Hanna Andersson

2 Heléna
skriven :

Jag önskar så innerligt att det kunde vända för dig vännen! Önskar så innerligt att du kunde få sätta dig upp på hästryggen igen och fara fram i skogen obehindrat. Önskar så innerligt att du kunde ta kameran och bege dig på fotosafari och föreviga alla vackra blommor som kommer i din väg. Jag önskar så innerligt... Många stora kramar till dig världens finaste bästa Hanna <333

Svar: Hej Helena <333 Jag blir alltid lika glad när jag ser dig här hos mig och självklart inne hos dig också. <3 Tack så mycket, Helena <3 Så fint du skriver. Jag önskar också allt det du skriver om. Jag önskar det så innerligt jag också.
Många stora kramar tillbaka till dig, världens finaste bästa och saknade Helena <333
Hanna Andersson

3 Nilla
skriven :

Alla ord känns så futtiga när man läser om hur du har det och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra. Många varma och försiktiga kramar från mig och Bella och Stella 😚

Svar: Tack för att du läser, Nilla <3 Många kramar till er från Trisse och mig <3
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Älskade lilla vän❤️ Har kommenterat förra du skrev men kom tydligen inte fram. Hoppas du kan se det här. Fortsätt gräv dig upp och ta dig uppför backen. Jag väntar på dig där. Behöver du hjälp så finns jag där. Vi måste kämpa tillsammans mot monstren i våra kroppar. De får Aldrig vinna. Tänker på dig varje dag men inte haft ork att skriva. Kroppen lyder inte och huvudet är kaos för det mesta. Men du finns hos mig för alltid hjärtat❤️ Tillsammans ska vi greja det här. Varmaste kramar och kärlek till dig finaste Hanna ❤️❤️❤️💙💙💜💜 I-M

Svar: Älskade Ing-Marie! <3 Nej, det har jag tyvärr inte fått! Ibland blir det ju så, har vi ju märkt, tyvärr!
Tack så mycket för dina fina ord. Du är så fin. Så omtänksam och stöttande. En riktigt fin vän <3 Ja, vi kämpar tillsammans och tillsammans är vi starka.
Jag tänker på dig också, varje dag. Det är tufft att ha det så. Vi har det inte lätt, men vi kämpar och gör det bästa vi kan av vår svåra situation.
Detsamma. <3 Varma kramar och kärlek tillbaka till dig, finaste, älskade vän <333 <333
Hanna Andersson