hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En väldigt annorlunda helg!

Ja, denna helg har varit väldigt annorlunda mot hur helgerna brukar se ut. Detta på grund av mig, eller mina sjukdomar och begränsningar, rättare sagt. Hela familjen, förutom jag, ville ut till sommarstugan. Men jag sa redan efter förra besöket där att jag inte kommer åka ut någon mer helg i det närmaste eftersom att jag kraschar så efteråt. Och jag kan inte vara hemma själv en hel helg, knappt ens ett dygn, eftersom att jag behöver hjälp med ALLT. Jag orkar inte ens värma mat i micron till mig själv eller gå och fylla på mitt vattenglas. Jag är helt beroende av hjälp.

Så då fick vi lösa situationen på ett lite annorlunda vis, men det bra. Lina stannade hemma med mig på fredagskvällen och åkte ut till landet på lördag vid lunchtid. Sedan var jag själv några timmar, vilket gå bra, det är jag ju på vardagarna också när de andra jobbar och är i skolan. Sen på lördag eftermiddag kom mamma hem från landet och stannade med mig så då var Lina, pappa och Trisse ute på landet själva.

Mamma och jag fick en väldigt mysig kväll och det är inte så dumt att ha extra egentid med sin älskade mor. Och Lina och pappa fick egentid de också och det vet jag att de uppskattade. Dessutom fick Lina och jag och mamma och pappa sakna varandra lite. Det är inte heller så dumt. I bästa fall uppskattar man varandra lite mer än vanligt sen när man befinner sig under samma tak igen.

Det är tufft att behöva ha någon som är med mig och hjälper mig med allt. Självständigheten finns inte alls, livskvaliteten är lika med noll och jag har alltid dåligt samvete för att de andra måste hjälpa mig så mycket och hela tiden anpassa sig efter mig, det jag orkar och inte orkar osv osv. Jag känner mig som en förvuxen bebis som måste tas om hand och det är ingen rolig känsla när man är 23 år och vuxen. Men jag är lyckligt lottad som har en familj som tar hand om mig, som hjälper mig med allt och som anpassar sig efter alla mina sjukdomar, symtom, besvär och begränsningar trots att det inte är lätt för varken dem eller mig.

Tillsammans är vi starka. Och vi älskar verkligen varandra. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min familj. Antagligen hade jag varit död för längesen. Och hade jag levt, fortsätt att överleva, hade jag bott på ett hem/boende eftersom att jag som sagt inte klarar mig hemma själv.

Den jag saknat tveklöst mest över helgen är Trisse, såklart! Han älskar att vara ute på landet där han kan gå långpromenader vid havet och leka med grannarna Tyra och Tjorven. Det är en helt annan miljö där ute än hemma i stan och det innebär mycket mer frihet där ute för Trisse. Så jag är väldigt glad för hans skull att han varit på landet en hel helg, men jösses så mycket jag har saknat honom. Och enligt Lina har Trisse saknat mig med. Mitt hjärta, mitt ALLT. Älskade lille Trisse. 🐶❤️

Sedan igår eftermiddag då Lina, pappa och Trisse kom hem till mig och mamma har ordningen varit återställd och i natt har Trisse sovit på mina fötter, som han alltid gör. Älskade lille pojk. 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: