Antingen så stänger jag in all gråt inom mig. Låser in den känslomässiga smärtan i en vrå, torkar upp alla tårar invärtes och biter ihop så hårt att jag får blodsmak i munnen. Låter tårarna frysa till is, tar fullkomlig kontroll över dem och låter inte en enda liten salt sorglig tår rinna över kanten.
Eller så gråter jag så gott som hela tiden, ohämmat och för fullt. Det går inte att ta kontroll över den känslomässiga smärtan och sorgen som är så stark att den och alla tårar fullkomligt riskerar att dränka mig. Den öppnade kranen får stå på tills alla tårar runnit ut. Det finns ändå inget som kan stoppa tårarna från att forsa. Tårarna tvättar själen inifrån, tar med sig gammal skit ut. Men det är utmattande. Så hemskt utmattande.
Faktum är att det är få saker som är så utmattande, fysiskt, psykiskt och känslomässigt, som när tårarna bara rinner och rinner. Sen när de tar slut, och inte kan rinna och blöta ner kinderna och riva upp själen något mer, fryser de till is i en mörk vrå. De tas fullkomlig kontroll över och inte en enda liten salt tår tillåts rinna över kanten. Tills det blir för mycket och kranen måste öppnas för fullt igen. Och så fortsätter det. Antingen eller. Hela tiden. Utan förklaring, utan rim och reson.
Usch. Känner igen.
Jag gråter sällan men när jag gråter, då GRÅTER jag. Och som du skriver, oj, så utmattande det är! Men nödvändigt.
Känner igen det där med att det känns som om det ändå är något psykiskt vi lider av när man förklarar en del symptom och situationer...men vi får försöka släppa det.
Kram! 💚 💜 💛