hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Trisse får mig att fortsätta försöka ÖVERLEVA och han ska få mig att börja LEVA också! 🐶❤️

Min lille Trisse, mitt hjärta, mitt ALLT. Igår var jag helt ensam hemma här i stugan. Mamma och pappa arbetade och Lina var inne i stan och gjorde ärenden och träffade sedan en kompis. Eftersom att jag ju är helt sängliggande och inte ens klarar av att släppa ut Trisse så han får kissa, än mindre gå med honom ut, fick Trisse åka med Lina. Det gjorde att jag blev helt ensam. Mitt hjärta värker verkligen och skriker av saknad så fort är utan Trisse, det tar inte många minuter innan saknaden efter honom är total.

Vi har ett särskilt band, Trisse och jag. Sedan han var åtta veckor och flyttade hem till oss har han sovit i min säng nästan varje natt, med undantag här och var såklart. Förutom vid promenader och äventyr ute har han legat och myst, tätt intill mig, lika länge. Sedan han var åtta veckor gammal. Att vi har ett särskilt band, Trisse och jag, är jag helt på det klara med. Det känns och det är uppenbart.

Vad jag inte tycker är lika uppenbart, men som de andra i min familj slår fast vid, är att jag är den person i vår familj (och "utanför" familjen) Trisse tycker mest om. Jag kan ärligt säga att jag inte vet om det verkligen är så. Men de andra tycker det syns och märks, att det är uppenbart. Självklart hoppar det till i hjärtat och värmer extra i bröstet att de tror att det är så. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Trisse är mitt allt. Jag kräver inte alls att jag är hans allt, men det är skönt att veta att jag är väldigt omtyckt trots att jag inte längre orkar ge honom varken mat eller promenader. Vi leker en liten stund varje dag. Det är allt jag orkar, resten av tiden myser vi, ligger tätt intill varandra och vilar. Det konceptet verkar gå hem minst lika bra som att få mat och promenader, om du frågar Trisse.

Förutom att jag känner mig mycket mer ensam och en smula övergiven när Trisse inte är hos mig här i sängen är det också jobbigt att vara utan honom eftersom att han hjälper mig att försöka överleva. Det är helt och hållet sant. Han, min Trisse, hjälper mig att överleva. Självklart på grund av alla de positiva effekter forskare påvisat i åratal att hundar ger oss människor och vår hälsa. Men för mig handlar det om andra saker Trisse ger mig. Saker som inte handlar om sänkt blodtryck och mindre risk att drabbas av diabetes.

Att ligga instängd i ett sovrum så gott som dygnets ALLA timmar, med undantag för någon timma här och var som byts mot soffan i vardagsrummet är väldigt hemskt. Psykiskt påfrestande, frustrerande och isoleringen blir väldigt påtaglig. Att ha så fruktansvärt, hemskt ONT, överallt i hela kroppen, varje minut av varje dag hela året om tar ännu mer på krafterna. Både psykiskt och fysiskt.

Jag har såna mängder svåra och plågsamma symtom att jag lever med självmordstankar. Inte på något vis för att jag vill dö, för det är det sista jag vill, utan helt enkelt för att jag inte står ut med att ha så här ont. Må så här fruktansvärt dåligt, aldrig få sova ordentligt. Det är verkligen så, jag står knappt inte ut mer. Allt jag vill är att få leva. Men det gör jag inte längre och har inte gjort på flera år. På grund av alla kroniska, svåra sjukdomar och hundratals mycket plågsamma symtom jag tvingas stå ut med varje dag lever jag inte. Detta är inget liv. Jag har så gott som INGEN livskvalitet överhuvudtaget.

Så eftersom att sjukdomarna hindrar mig från att LEVA försöker jag ÖVERLEVA. Och det är inte så lätt. Och sorgligt nog blir det svårare och svårare i takt med att jag blir sämre och sämre i mina sjukdomar, samtliga av dem. Både de jag skriver om öppet i bloggen och de få, men livshotande, som jag väljer att inte skriva om (eller prata om öppet, ens privat).

Trisse hjälper mig att överleva eftersom att han hjälper mig att stå ut. Han får mig att kämpa lite till och ännu lite mer. Han hjälper mig att vara här och nu. Han lindrar och tar bort lite av den ångest jag känner som "levande begravd" här i sängen. Trisse är bäst på att trösta mig. Han känner av hur jag mår och vet om jag är "vanligt" väldigt dålig eller "extra" skitdålig. När jag är extra skitdålig vill han inte lämna mig ens för att gå ut och kissa. Han är den snällaste, mest lojala lille pojk jag någonsin träffat.

Där satt han fint och tryggt, i mammas famn. Bilden är tagen för ca två år sedan. Jag tycker inte om att se mig själv eller vara med på bild. Men dessa två bilder tycker jag är väldigt fina. De visar kärleken mellan oss, tycker jag. 🐶❤️

Mitt hjärta gråter och det svider i bröstet direkt när Trisse och jag skiljs åt (förutom när han bara är ute på en vanlig promenad) just eftersom att han hjälper mig att försöka överleva. Och överleva vill jag ju! Bara tanken på att mina sjukdomar riskerar att ta mitt liv, att mina sjukdomar riskerar att bli min död och dra bort mig från min älskade familj, lille Trisse inkluderad, gör att det hugger som en brinnande kniv i bröstet på mig. Rätt i hjärtat.

Jag är inte rädd för att dö, jag är inte rädd för döden i sig. Men jag är fullkomligt livrädd för att dö 23-24 år gammal på grund av alla dessa helvetes sjukdomar jag drabbats av. Att allt mitt kämpande, alla år av outhärdlig smärta och hundratals vidriga symtom jag bitit ihop och stått ut med, att det ska ha varit till ingen nytta. För att jag dog ändå. Trots allt. Trots allt som familjen gjort, trots Trisse.

Tårarna rinner när jag skriver detta. Jag vill INTE lämna familjen och Trisse. Jag vill inte förlora kampen, denna långa, orättvisa, vidriga och plågsamma kamp, mot sjukdomarna. Det får INTE ske. Jag vill överleva. Nästan lika mycket som jag vill leva. Och det mycket tack vare Trisse jag ens överlevt såhär långt. Och om jag en gång vinner kampen mot sjukdomarna och blir frisk och fri att LEVA, inte bara överleva, är det också tack vare Trisse. Han är mitt hjärta, min räddare i nöden och mitt ALLT. Och det tror jag han vet, för jag tackar honom varje dag för att han får mig att fortsätta försöka överleva.

❤️🐶 Trisse. Mitt hjärta. Mitt stora stöd här i livet. Mitt ALLT. Trisse. 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Så härligt att du har Trisse som hjälper dig igenom de värsta stunderna 😍

Svar: Ja, verkligen. Jag klarar mig inte utan honom. Han är verkligen otroligt viktig för mig, han är mitt ALLT. 🐶❤️
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Superfina bilder! Ni är SÅ vackra du och Trisse och visst ser man kärleken mellan er!!
Även om inte du tycker om att se dig på bild så blir jag så glad när jag får se dig!!
Jag vill verkligen INTE heller att du ska försvinna min älskade vän, du betyder så oerhört mycket för mig det hoppas jag du vet ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Det känns skönt att veta att du har din Trisse där nöstan hela tiden som tröstar och lindrar och stöttar du kan väl hälsa honom och klappa honom lite från mig när han kommer tillbaka.
Kraaaaaaaaaaamar och kärlek i mängder från din Enhörning 💜💜💜💜💜💜💜💜💜💜🦄🐶🐯🐎🐘

Svar: Tack såå mycket, min älskade vän! ❤️❤️❤️ Tack, du är så gullig! Jag tycker om att se dig på bild. Men inte mig själv.
Ja, älskade du. Det vet jag och du betyder lika mycket för mig. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Ja, han är ett sånt fantastiskt stöd, helt underbar.
Jag ska absolut klappa honom från dig, från moster Christin ❤️❤️❤️🐶
Massa kramar och kärlek tillbaka till dig, min älskade Enhörning ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Hanna Andersson

3 Linnea
skriven :

Guud så bra skrivit rakt igenom. Jag förstår verkligen vilket stöd han är, din vovve för dig. Ni förtjänar varandra <3
Kram!!

Svar: Tack så mycket! Ja, han är underbar! <3 Tack <3
Kram
Hanna Andersson

4 Anna
skriven :

I sann äkta kärlek behöver man inte prestera bara existera, för o älska o bli älskad. Många människor glömmer detta viktiga men våra älskade djur vi haft o har vet bättre. Kram anna

Svar: Ja, det har du rätt i! Ja, djur vet alltid bättre än människor. De ÄR mycket bättre än människor.
Kram
Hanna Andersson

5 Annna
skriven :

Anna

Hej
Ja vi kan lära mkt från många djur
Kanske inte fästingar o Getingar haha. Avskyr dem. Men från pälsklingarna. Hehe

Svar: Ja, det kan vi verkligen. Getingar har jag inget emot och de och bin och humlor är otroligt viktiga för vårt ekosystem. Men fästningar är bara rena skiten!
Hanna Andersson

6 Anna
skriven :

Får aldrig myggbett eller fästingar men alla Getingar jagar mig jämt. Så skumt nästan komiskt haha. Blev tillochmed stucken på en buss en gång o fick lite allergisk reaktion.

Svar: Jobbigt att getingarna tycker så mycket om dig! Jag är omtyckt av fästingar och myggor. Säkert av getingar oxå men vi har inte så många getingar här så det är svårt att veta!
Oj då. Inte roligt. Tur det gick bra!
Kram
Hanna Andersson

7 Anna
skriven :

Men håller med, dem är viktiga djur bin m. M. O honung är ju såå gott. Ska nog köpa en burk snart. Sägs va bra för immunförsvar o järnbrist m. M. Gillar du honung? Kram anna

Svar: Ja, de är verkligen viktiga små djur! Det finns för få bin och getingar också tyvärr. Det är inte bra. Nej, jag tycker inte om honung! De andra i min familj äter en del honung, bland annat i teet. Men inte jag!
Kram
Hanna Andersson

8 Anna
skriven :

Ok. Finns ju mkt annat gott oxå. Har du nån favoritmat, snax, o saker o äta eller blir det mkt ersättningsdryck näring o bars typ? Kram anna

Svar: Jag älskar fisk och skaldjur. Men nu för tiden har jag nästan ingen aptit alls och jag äter mestadels ensam i sängen för jag orkar inte ta mig upp och att äta tillsammans med de andra orkar inte min hjärna då det låter för mycket.
Bars tycker jag inte om. Och istället för dyra näringsdrycker kan man ta ett glas mjölk. Det innehåller nästan samma och är billigare och nyttigare.
Hanna Andersson