Nu har jag överansträngt mig så mycket nu över midsommaren. Tvingat mig själv och kämpat mig upp ur sängen för att vara med och äta med familjen, något jag inte gör annars för att jag egentligen inte orkar det. Så nu måste jag isolera mig ännu mer än vanligt och verkligen vila, vila och vila. Det gör jag ju annars också. Men det är ännu viktigare nu. Annars riskerar jag att bli permanent försämrad redan nu, i början av sommaren. Det vill jag INTE. Jag är dålig så det räcker.
Det är en ständig press, en ständig rädsla, att bli permanent försämrad. Det är ett grått moln som ständigt hänger över mig. Det är så det är när man har svåra former av ME. Då är det en del av sjukdomen, något man måste vara medveten om och ta hänsyn till. Det är inte så lätt när allt man vill är att LEVA någon endaste gång. Inte bara ÖVERLEVA. Men men. Det är som det är. Och jag är van efter att ha "levt" (överlevt) så många år med svår ME, varav de senaste två-tre åren med mycket svår ME.
Förstår ditt mående och är ledsen för det. Även jag ”betalar” nu dyrt för att ha varit uppe något mer än vanligt, så tufft.
Så vackra bilder på blommor, det piggar verkligen upp lite i tillvaron.
Hoppas du återhämtar dig kommande dagar.
Många kramar fina Hanna <333