hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ännu mer kraschad efter midsommaren också...!

Som om jag inte redan var kraschad tillräckligt efter dusch och flytt ut till landet, nej, jag har inte hämtat mig efter det. Det tar mig minst fem-sju dagar att hämta mig ur en krasch. Är det en tuffare krasch kan det ta flera veckor. Och har jag överansträngt mig ALLDELES för mycket hämtar jag mig inte alls. Då blir jag permanent försämrad. Det händer flera gånger varje år. Till exempel när vi flyttar hem i början av september efter en hel sommar ute på landet. Då har jag utsatts för så mycket extra ljud (jämfört med hemma i huset) och jag går fler steg ute i stugan än hemma i huset osv. Det ä tufft.

Nu har jag överansträngt mig så mycket nu över midsommaren. Tvingat mig själv och kämpat mig upp ur sängen för att vara med och äta med familjen, något jag inte gör annars för att jag egentligen inte orkar det. Så nu måste jag isolera mig ännu mer än vanligt och verkligen vila, vila och vila. Det gör jag ju annars också. Men det är ännu viktigare nu. Annars riskerar jag att bli permanent försämrad redan nu, i början av sommaren. Det vill jag INTE. Jag är dålig så det räcker.

Det är en ständig press, en ständig rädsla, att bli permanent försämrad. Det är ett grått moln som ständigt hänger över mig. Det är så det är när man har svåra former av ME. Då är det en del av sjukdomen, något man måste vara medveten om och ta hänsyn till. Det är inte så lätt när allt man vill är att LEVA någon endaste gång. Inte bara ÖVERLEVA. Men men. Det är som det är. Och jag är van efter att ha "levt" (överlevt) så många år med svår ME, varav de senaste två-tre åren med mycket svår ME. 

 
Dagar då allt än ännu tuffare än "vanligt", som nu vid extra krasch bara för jag LEVDE lite vid midsommar och inte "bara" överlevde, tittar jag på mina bilder på vackra blommor som jag hari min telefon. Blommor är fantastiska. De lyser upp lite, till och med när det är riktigt, riktigt mörkt. 💙 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Katarina
skriven :

Förstår ditt mående och är ledsen för det. Även jag ”betalar” nu dyrt för att ha varit uppe något mer än vanligt, så tufft.
Så vackra bilder på blommor, det piggar verkligen upp lite i tillvaron.
Hoppas du återhämtar dig kommande dagar.
Många kramar fina Hanna <333

Svar: Förstår mycket väl att du oxå tvingas betala dyrt nu. Tror vi är många (sorgligt nog) med svårare former av ME som straffas ordentligt nu efter att ha varit uppe lite mer nu över midsommaren. Det är så hemskt att ALLTID straffas och tvingas betala så. 😢😢

Visst är det vackra blommor och visst har de en förmåga att pigga upp även när det känns som allra mörkast.
Tack <3 Detsamma önskar jag dig med! Trisse och jag tänker på dig och skickar kramar och styrka i tankarna till dig <333
Många kramar fina du <333
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

💕🌹/Maria

Svar: 😘❤️
Hanna Andersson

3 Linnea
skriven :

Men guud alltså. Att du ska behöva må ännu ännu sämre efter midsommar oxå. Och va rädd att du fastnar i att må ännu sämre. Fy så hemskt. Jag tänker på dig ska du veta! Kram!!

Svar: Det är tufft så det alltid blir, att jag kraschad när jag tagit ut mig för mycket. Ju mer jag överstigit min energinivå desto värre blir kraschen. Och så även risken för permanent försämring. Visst är jag rädd för att återigen bli permanent försämrad finns såklart med mig hela tiden. Men jag försöker att inte tänka på den. Det går inte. Kram
Hanna Andersson