Nu är helgen slut och en ny vecka börjar. Det känns lika skönt och jobbigt varje gång helgen är slut och vardagen börjar igen. Skönt för att jag får min efterlängtade och högst nödvändiga tystnad på vardagarna på dagtid. Men det känns samtidigt jobbigt för jag blir ensam så många timmar och det gör att dagarna känns ännu längre än de gör på helgerna då de andra är hemma. Mina vardagar ser ganska annorlunda ut nu också, sedan ungefär tre veckor tillbaka, sedan Lina började plugga. Trisse och jag blir lämnade ensamma vid klockan sju på morgonen och familjen kommer hem mellan halv fyra och fem på eftermiddagarna. Under den tiden Trisse och jag är ensamma får vi klara oss själva bäst vi kan. Vid tolv kommer våra kära grannar och tar ut Trisse på promenad. Jag försöker få i mig frukost, som mamma gjort och ställt in bredvid min säng innan hon går till jobbet. Jag försöker ta mig till toaletten i min ensamhet, men det är verkligen inte alltid jag lyckas med det. Det händer var och varannan dag att jag håller mig tills det att mamma kommer hem på eftermiddagen.
Jag försöker stå ut. Med Trisses stöd och sällskap är det väldigt mycket enklare än om jag hade varit helt ensam. Jag vill inte ens tänka på hur fruktansvärt ensam jag hade varit då. Om jag inte hade haft Trisse och hans stöd, sällskap och gränslösa kärlek dygnet runt hade jag inte orkat fortsätta kämpa. Inte en chans. Alla de timmar på vardagarna helt ensam. Nej, det är tack vare Trisse som jag fortsätter att stå ut så gott jag kan, dag efter dag. Natt efter natt. Så är det. Trisse betyder mer för mig än jag någonsin kan sätta ord på eller ens förstå själv. Kärleken till honom är större än ord kan beskriva. Han är verkligen mitt ALLT.