Ănnu en sömnlös natt. Jag gick och la mig "pĂ„ riktigt" (för natten) i min sĂ€ng vid elva igĂ„r, pĂ„ dagtid vilar jag i mammas och pappas sĂ€ng för att fĂ„ lite miljöombyte, och sen somnade jag inte. Det Ă€r sĂ„ det Ă€r minst fyra dygn i veckan. Jag bara somnar inte utan Ă€r vaken ett eller tvĂ„, ibland tre, dygn i strĂ€ck. HjĂ€rnan Ă€r sĂ„ speedad och övertrött och kroppen gör sĂ„ fruktansvĂ€rt ont och gĂ„r pĂ„ adrenalin bara för att orka andas och pulsen slĂ„r och det susar i öronen. IllamĂ„endet Ă€r konstant, yrseln kraftig och feberfrossan hemsk. DĂ„ gĂ„r det inte att somna. Knappt ens att vila.
Natten blir lÄng utan sömn och dagarna efter sömnlösa nÀtter blir Ànnu lÀngre. Jag tvingas ta en timma i taget, en minut i taget, andas, försöka stÄ ut. KÀmpa mig till och frÄn toan nÄgra gÄnger per dygn och tvinga i mig mat och dricka, trots att aptiten inte finns, trots att illamÄendet gör mig spyfÀrdig och trots att utmattningen Àr förlamande svÄr.
ALLT, precis ALLT, Àr en enorm kraftanstrÀngning. Att skriva detta tar vÀldigt mycket energi frÄn mig och det Àr inte lÀtt, men som jag skrivit förut och kommer skriva igen, jag mÄste skriva. Det Àr en del i min överlevnad. I natt har jag haft extrem klÄda ocksÄ, det har jag var och varannan dag/natt. Ibland lite lÀttare och ibland mycket svÄr och det gÄr aldrig över. Jag tar maxdos av min allergimedicin, som Àr stark och ska fungera som klÄdstillande, men det hjÀlper inte ett dugg. Som med mina smÀrtstillande. Jag tar maxdos dÀr med, men det hjÀlper bara vÀldigt, vÀldigt lite. Ibland, om jag har tur.
VÀrken Àr sÄ fruktansvÀrt svÄr, helt vidrig. Den, tillsammans med alla andra symtom (frÀmst feberfrossan, klÄdan, hjÀrnans extrema överkÀnslighet mot stimuli och den förlamande utmattningen, alltihop Àr lika plÄgsamt) fÄr mig att fundera pÄ om det Àr vÀrt allt kÀmpande. Mina tankar pÄ att ge upp kommer allt tÀtare och de blir bara mer allvarliga. Mitt lidande Àr sÄ stort, min situation sÄ hopplös, min framtid sÄ mörk. Jag orkar inte lida mer. Jag har plÄgats för mycket i för mÄnga Är, det Àr inte konstigt att jag inte orkar mer.
Om jag bara visste att en behandling/ett botemedel skulle komma snart, inom nÄgra Är, dÄ hade jag haft det att kÀmpa för. Men det finns ingen sÄdan garanti överhuvudtaget. Det forskas alldeles för lite och jag blir bara sÀmre och sÀmre. Och det Àr lÄngt frÄn "bara" ME:n, EDS:n och fibromyalgin (och de andra sjukdomarna jag nÀmnt/skriver om hÀr pÄ bloggen) jag kÀmpar mot. Det Àr dessvÀrre fler sjukdomar jag kÀmpar mot, försöker överleva. Men jag orkar inte skriva öppet om dem Àn. Om jag nÄgonsin kommer orka göra det. Det ÄterstÄr att se.
Jag kÀmpar för min överlevnad varje dag, varje minut, varje sekund. Jag gör det för min familj skull. Utan dem hade jag aldrig hÀrdat ut sÄ hÀr mÄnga Är av konstant svÄrt lidande. Absolut inte. Jag kÀmpar envist för deras skull, för att de vill ha mig kvar, för att vi ska kunna fortsÀtta vara vÄr familj, en hel familj, dÀr ingen saknas. Jag kÀmpar och kÀmpar, lider och plÄgas, hÀrdar ut, hÄller mig kvar i livet, överlever. Men jag stÄr snart inte ut mer...
Det Àr verkligen skit att inte sova pÄ flera dagar. Det suger verkligen ur musten ur kroppen. Jag skulle begÀra sömN tabletter. NÄgra riktigt starka jÀklar som knockar dig. Det gör jag nÀr jag har Äterkommande sömnproblem