Jag spyr trots att det inte finns något kvar att kräkas upp.
Jag gråter trots att det inte finns några tårar kvar.
Jag skakar okontrollerat i hela kroppen trots att jag ligger helt still.
Jag drömmer mig bort och hoppas att jag snart ska vakna ur denna mardröm trots att jag vet att denna mardröm är min verklighet.
Jag vill skrika av smärtan jag känner men jag har ingen röst.
Jag vill fly från allt lidande men utmattningen gör mig helt förlamad och oförmögen att både fightas och fly.
Jag drömmer om att en dag må bättre, kunna se ljust på framtiden men jag känner ingen tröst.
Jag håller på att drunkna i en ocean av smärtor, lidande och hopplöshet.
Jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer få ett liv som åter är värt att leva.
Min livskvalitet är så gott som lika med noll så som jag mår nu för tiden.
Det enda som får mig av fortsätta kämpa och stå ut är kärleken från min familj och det lilla, lilla hoppet som fortfarande finns kvar om en bättre morgondag.
Kram finaste Hanna 😍