Jag hade ganska stora problem med magen i tonåren också, men besvären var inte lika svåra då. Då hade jag en mycket plattare mage, det saknar jag. Dels vägde jag cirka tio kilo mindre då (det är nog ganska få som är lika smala som de var i tonåren när de är vuxna) och i perioder var jag underviktig i tonåren men det var innan magen rasade och jag började med alla mediciner, som självklart påverkat magen på sitt sätt. Jag har aldrig varit särskilt utseendefixad, framförallt inte de senaste åren. Saker som utseende, ytliga saker och små skanker och "skönhetsfel" tappar betydelse när man börjar en kamp för livet. En vardaglig kamp för överlevnad. Men trots att mitt utseende och fokus på mitt utseende tappat betydelse nästan och hållet finns det fortfarande kvar på ett hörn. Så är det nog för alla, tror jag. Ingen är helt obrydd av sitt utseende, oavsett vad man säger och visar utåt. Jag är inget undantag. Jag ser utseendemässiga brister hos mig själv, men jag försöker att inte lägga någon vikt vid det. Det tar bara energi.
Jag har blivit mobbad på grund av mitt utseende, för att jag ser annorlunda ut (jag är född med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt) och det har såklart påverkat mig även i nu i vuxen ålder och gjort mig mer självkritisk. Något jag tycker är jobbigt är att jag är så svullen om magen. Det finns ibland en liten, liten stund på morgonen då min mage är hyfsat platt, men sedan äter jag frukost, dricker något, tar mina mediciner och magen svullnar upp direkt som en ballong. Jag ser gravid ut, skulle kunna vart i åttonde-nionde månaden. Det tycker jag är jobbgt, för det är inte JAG att ha en rund mage. Jag är ju smal, eller åtminstone helt normalviktig. Men men. Det är ingen mer än min familj som ser mig och min gravidmage, så det spelar inte så stor roll. Men visst saknar jag min platta mage. Det gör jag.