hannaslillaliv.blogg.se

Jag är så otroligt tacksam för alla mejl, sms, meddelandet och kommentarer jag får. Verkligen glad och tacksam. Jag får så mycket kärlek, blir fullkomligt överröst varje dag. Det är helt fantastiskt! Jag får mejl och meddelande var och varannan dag från helt okända personer som läst min blogg eller någon av mina texter någonstans och som vill skriva och berätta om sin egen situation och samtidigt visa empati för min situation.

 

De som skriver frågar ofta mig om råd om olika saker, de beskriver sin situation och svårigheter/problem nära och väl och ber mig om råd. Det gör mig väldigt, väldigt ödmjuk att någon vill skriva och öppna upp sitt hjärta just för MIG. Det känns helt otroligt. Jag får meddelanden varje dag från vänner som jag skriver med, de pratar om sin situiation och frågar mig om min. Vi delar glädje (den lilla, lilla vi ibland känner) och stöttar varandra på ett väldigt fint sätt. 

 

Jag får meddelanden från släktingar, bekanta och vänner som jag inte har så tät konakt med. Det är jag också väldigt tacksam för att jag får. Återigen, att någon tänker på mig, vill fråga hur jag mår och vill höra vad jag svarar och vad jag har att säga känns verkligen otroligt. Jag blir överröst av så mycket kärlek och känslor (som mestadels är positiva, förutom några fega anonyma idioter som kommenterar elakt här på bloggen) varje dag. Jag är så tacksam. TACK alla ni fina människor som skriver till mig här och på andra ställen. Ni lyfter mig och ni får mig att orka fortsätta stå ut och kämpa en dag till. En dag till. Tack för det. 

 

Just på grund av att jag får så otroligt mycket mejl och meddelanden från alla håll och kanter, till och med brev hem i brevlådan (vissa adresserade till mig, andra till min mamma) gör att jag har väldigt mycket att svara på. Väldigt många texter/meddelanden att läsa igenom, ta in och ta till mig och sedan svara på. Jag svarar på ALLT jag får skickat till mig, så länge det inte är elaka saker som personer skriver. Det varken läser eller svarar jag på.

 

Som ni säkert förstår tar detta hejdlöst med energi från mig. Ibland känner jag mig helt begraven i meddelanden som måste svaras på. Skit i att svara kanske någon tänker, men det kan jag inte. När någon fin medmänniska öppnar upp sig och skriver till mig, kanske tackar för min blogg och för att jag skriver, så vill jag svara. Jag vill försöka ge lite av all den kärleken jag får, tillbaka till alla er som skriver till mig. 

 

Det dåliga samvetet finns där alltid, hängande över mig, flåsande i nacken. Jag försöker läsa och svara allt eftersom att jag orkar, men det går inte alltid. Jag kommer efter, meddelanden fortstätter att komma in och jag orkar inte svara. Jag läser alltid nästan direkt, men sen stannar det upp, energin finns inte alls kvar till att fortsätta med nästa steg, att svara. Det gör mig ledsen och jag får så dåligt samvete för alla fina människor som skriver till mig och så orkar jag inte skriva ett svar tillbaka till dem. Men jag har inte glömt. Och jag gör mitt bästa, svarar lite pö om pö, då jag orkar. Oftast blir det på sena kvällar/nätter, som nu när jag skriver detta inlägg. Det är då jag har lite, lite energi. Men den tar slut alldeles för fort.

 

Som nu, när jag skrivit detta inlägg är all energi jag hade när jag började skriva slut. Då blir det inga svar till er som skriver. Tyvärr, det är jag väldigt ledsen för. Men jag orkar inte. Jag måste lägga all min energi på att stå ut. Överleva. Och skriva mina blogginlägg som är så viktiga för mig.