En natt till utan värmedyna. Att jag överlevt! Ja, så illa är det. Det är inte så att jag bara fryser litegrann utan här talar vi om ordentlig sjuklig frossa. Sån som går in i märg och ben, sån frossa som gör ONT. Frossa man upplever vid sjukdom, som hög feber eller en svår influensa till exempel. Sån frossa har jag JÄMT. Ibland lite lindrigare och ibland riktigt, riktigt kraftig.
Det finns ingen hejd alls på frossan. Den har ett sånt järngrepp över mig. Det spelar knappt någon roll hur många lager kläder, täcken och filtar jag har på mig. Den isande, bitande frossan finns där ändå. Den gör ont och den får hela mig att skaka, färgas blå och plågas. För det är väldigt plågsamt med sån här kraftig frossa, tro mig.
Jag förstår att det kan låta löjligt att min svåra frossa upplevs som såhär plågsam, men det är den. Och precis som med min svåra hjärntrötthet och andra sådana symtom så går det inte att föreställa sig hur det verkligen känns förrän man själv upplever det. Men tänk tillbaka på den gång du frusit som allra mest, stått ute i råkyla med för lite kläder och tunna skor. Tänk så ont kylan gjorde, hur stel du var. Hur mycket du längtade efter värme och upptining. Så känner jag hela tiden. Frossan gör det mot mig. Samtidigt har jag feber och svettas och får värmeböljor, men det tar inte bort den svåra frossan. Inte för en sekund.
Värmedynan står på jämt på högsta värme, många skulle nog bränna sig, men jag måste ha den så stark/varm. Den lindrar frossan lite och är skön att ha under ryggen. Den är på natt och dag. Förutom nu då, den gick ju tyvärr sönder förra natten. Trisse gör det han kan för att värma mig och han är så snäll som värmer mina isbitar till fötter, men värmedynan behövs den med.
Efter två nätter utan den känner jag mig i desperat behov av den, eller en ny. Pappa får ta och fixa detta i eftermiddag. Varje liten grej som strular/skiter sig i vardagen, det vardagliga livet, som redan är ett eländes elände att klara av blir till en stor påfrestning. Och tvärt om. Varje liten grej som kan underlätta i vardagen och det vardagliga livet är guld värt. Min värmedyna är guld värd. Tusan också att den gick och dog sådär utan minsta förvarning.
Jag är nästan glad (det är jag självklart inte egentligen) att jag inte kan gå ut nu när det är så många minus och isande kallt där ute. Fy, bara tanken på kylan ute får mig att skaka ännu mer!
Jag förstår dig, det är hemskt att ha sådan frossa så det gör ont i kroppen. Kram