Hur roligt det än var att mamma och pappa kom hem igen efter sin resa igår så var det otroligt jobbigt för min hjärna att återigen utsättas för så mycket ljud. Nu när det bara varit ljud från Lina i åtta dagar har min hjärna hunnit gå ner i varv och vänja sig vid en mycket mer hanterbar och mindre plågsam ljudnivå. Men från och med sekunden mamma och pappa (och Lina och Trisse) stormade in här igår och började föra sitt vardagliga oväsen blev det riktig tortyr för min överkänsliga hjärna. Sån tortyr på grund av alla ljud, paniken i hjärnan och kroppen och adrenalinpåslaget det ger, har jag inte upplevt mer än korta stunder på åtta dagar. Nu var det så konstant hela dagen igår. Så det var riktigt, riktigt tufft. Och oerhört plågsamt. Ren tortyr. Det går inte att beskriva det på ett annat sätt.
Just nu försöker jag njuta av tystheten som är på dagtid och göra mitt bästa att stå ut med tortyren på eftermiddagarna, kvällarna och helgerna. Jag står ut så gott jag kan. Jag lider något enormt men försöker hämta kraft från det lilla lugn och den lilla tystnaden som fortfarande finns i min vardag, på dagtid då Trisse och jag är ensamma hemma.
Min lille Trisse är alltid väldigt tyst och lugn. Det är skönt att han är så väluppfostrad och cool att han inte skäller och far omkring som en dåre här hemma. Han är lugn och vilar med mig och när vi leker och han är vild är han fortfarande hyfsat lugn och sansad. Något annat hade inte fungerat med en hjärna som min. Trisse är helt fantastisk, mitt hjärta. 🐶❤️