hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag vilar så mycket det bara går. Men sömnen fattas... 🤕

Jag vilar dygnet runt. Rör mig så lite som möjligt för att inte få extra värk/smärta och för att undvika att bli överansträng, som jag blir av minsta lilla aktivitet. Jag ligger i sängen den största delen av dygnet och sedan varierar jag med soffan några timmar för att få lite miljöombyte. Annars skulle jag mögla bort totalt i sängen. Jag måste komma upp och halvligga i soffan lite istället för att enbart ligga platt i sängen.

Jag vilar kroppen så mycket som det bara går. Dygnet runt. Det som däremot är svårare att vila är hjärnan. Den får i stort sett enbart vila när jag sover och det gör jag ju alldeles för lite, tyvärr. När Trisse och jag är ensamma hemma på vardagarna när de andra jobbar och är i skolan är det helt tyst och lugnt i huset och då kan jag också få lite vila för hjärnan. Men Lina har självstudier någon/några dagar varje vecka och då blir det genast sämre med vilan för hjärnan. Och sen kommer helgen. Då blir det ännu sämre. Tack och liv får jag åtminstone lite sömn på helgnätterna eftersom att jag tar mina starka sömntabletter då.

Sömnen är räddningen. Utan tvekan. Enda tillfället jag får en paus från allt lidande. Och enda tillfället jag vila hjärnan och får en liten chans att återhämta mig. Sömnen är verkligen det viktigaste jag har. Och det är ett riktigt stort problem, och något som gör mig ännu sjukare och som ökar mitt lidande, att jag sover så lite och inte "av mig själv" utan endast när jag tvingar ner hjärnan i sömn. Det är inte roligt och inte heller hållbart i längden. Men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på detta. Kan man inte sova så kan man inte. Däremot vilar jag så mycket det bara går.

Trisse vilar mycket han också eftersom att han umgås med mig i stort sett dygnet runt. Men till skillnad från mig är han såklart ute på promenader och äventyr varje dag. Så han är långt ifrån så inaktiv som jag är. Och till skillnad från mig sover han utmärkt. Tur är väl det! 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: