En annan svår och jobbig fråga att få och tvingas försöka besvara på bästa sätt är den andra klassikern (den första är: hur mår du/hur är det? Som jag ju skrev om igår morse) är frågan: vad gör du nu då? Eller "vad har du för dig? Är det jobb, skola...?". Ja. Det är en bra fråga det. Och en helt onödig och väldigt jobbig sådan.
Jag är nästan lite glad och lättad just nu att jag så sällan är utanför hemmet och ännu mer sällan träffar okända personer som inte vet hur jag mår eller vad jag "sysslar med", nu när jag skriver om detta.
Som 22-åring förväntas svaret vara att jag antingen arbetar, studerar, gör båda två samtidigt eller är ute och reser och lever livet som den ungdom (eller i alla fall unga vuxna) jag är. Det är mycket svårare att ge ett undvikande svar på denna fråga jämfört med "hur mår du/hur är det?"-frågan. Denna fråga, "vad sysslar du med/vad har du för dig nu för tiden?" är mer direkt på något vis. Det går inte att fly. Och det går inte att ljuga heller, även om jag mer än gärna vill göra det gällande även denna fråga.
Svaret får helt enkelt bli "jag är sjukpensionär". Att säga att jag är sjukskriven blir inte bra. För då antas det antagligen att jag är tillbaka på jobbet/i skolan inom en snar framtid och i värsta fall måste man förklara det också då, att så inte är fallet. Reaktionen på svaret "sjukpensionär" brukar bli förvånat blandat med lite chockande och frågande eller till och med ifrågasättande. Inte kan väl jag som är så ung och ser så frisk ut (om jag inte sitter i min rullstol som avslöjar en hel del) vara sjuk och sjukpensionär? Nej...?!
Skulle personen i fråga driva frågan ett steg vidare och fortsätta med ett bekymrat "oj, vad tråkigt, varför då?" brukar jag svara "flera kroniska sjukdomar". Duger inte det blir svaret "neurologisk sjukdom, smärtsjukdom och bindvävsdefekt och mycket mer" och eventuellt även namnen. ME, fibromyalgi och EDS beroende på om jag känner för det och hur personen som frågar är.
Men vid det här laget är jag redan så fruktansvärt obekväm att jag vill sjunka genom golvet. Med rullstolen och allt. Förr när jag var yngre brukade jag fly så fort dessa frågor närmade sig, de var jobbiga att besvara redan då även om min verklighet såg helt annorlunda ut. Men det kan jag inte riktigt göra längre. Med rullstol och allt.
Precis som att jag verkligen, verkligen vill kunna säga att "jag mår fint, tack" vill jag kunna säga att jag arbetar eller pluggar. Jag vill att min framtid ska se ljus ut. Jag vill inte göra personen som frågar obekväm och förfärad. Jag vill inte att mina ärliga svar ska vara sanningen. Jag vill att sanningen ska vara något helt annat.
Vad jag skulle ge för att må bra, vara frisk, göra något aktivt och meningsfullt med mitt liv och min vardag. Vad jag skulle ge för att det var sanningen istället för hur verkligen faktiskt ser ut. Som sagt, jag är nästan glad att jag är för sjuk för att vara med på sociala sammanträffar för jag hatar att få dessa frågor och tvingas svara, säga sanningen. Framförallt hatar jag sanningen, hur min verklighet ser ut.
Fast jag är mycket äldre än du tycker jag också den frågan är jobbig. Det känns som om alla tror att man är en bidragsfuskare 😛 kram