hannaslillaliv.blogg.se

Nu är mina smärtplåster nästan helt uttrappade/utsatta. Det betyder att de inte längre ger någon som helst smärtlindrande effekt. Jag har börjat med den nya medicinen, en stark medicin det med (en opioid) men inte i närheten av lika potent som mina smärtplåster (fentanyl). Trots att jag började på en hög dos av den nya medicinen och dessutom ökade till dubbel dos bara två dagar efter (min läkares ordination) får jag ingen riktig effekt. Kanske lite på den korttidsverkande av de två, men inte det minsta av depot-varianten.

Jäkla helvete är vad det är. På bara några dagar, sedan nedtrappningen blev så låg, är all smärta och värk tillbaka i full stryka igen. Det är så hemskt att leva med sån här svår värk som jag lever med. Det är omänskligt. Det är fruktansvärt. Det är svårhanterligt, framförallt när man är sängliggande dygnet runt och inte ens kan läsa en bok eller lyssna på musik för att distrahera och försöka hantera värken.

Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. De senaste nätterna har jag sovit väldigt dåligt och jag känner oro för att hamna i en sån hemsk period av svår sömnlöshet igen. De senaste dagarna har jag vaknat på morgon och känt för att börja storgråta på en gång. Jag har chockats när jag slagit upp ögonen för att värken varit så brutal. Helt och hållet vidrig. Jag orkar verkligen INTE återgå till en sån vardag som jag hade för bara några månader sedan (innan jag började med plåstren) med denna horribla värk och smärta. Det är rena rama helvetet. Det är det verkligen. Livet är bara för tufft. Och så fruktansvärt orättvist.