Imorse/förmiddags åkte Lina och mamma (som har sin lediga fredag idag) iväg på en utflykt. En liten bussresa, närmare bestämt och Trisse skulle följa med. Trots att jag sovit hyfsat (säkert sex timmar) i natt var jag mycket, mycket dålig imorse. Inte värre än vanligt, utan dessvärre precis som vanligt. Morgnarna är ofta tuffare än kvällarna på något vis. Dels för att allt är så ljust på morgonen, det blir kaos för stackars överkänsliga hjärnan direkt. Plus att jag har en hel dag i sängen framför mig, en hel dag av lidande och ingen sömn och det känns övermäktigt.
Det är fruktansvärt tufft, både fysiskt och psykiskt, att vakna upp till dessa fruktansvärda smärtor varje morgon. Att fullkomligt överväldigas och svämmas över av omänskligt svår värk/smärta, hemsk feberfrossa, yrsel, illamående, en kass mage, huvudvärk, en extremt överkänslig hjärna, hjärtklappning, svimningskänslor, en stark influensakänsla, extremt svår utmattning och sån svår mjölksyra (kombinerat med värken och frossan) som gör att jag bara ligger och skakar helt okontrollerat.
Tårarna rinner okontrollerat, det går inte att stoppa dem. Detta lidande är så svårt. Mamma gav mig frukost och morgonmediciner som jag var nära att spy upp under någon timmas tid. Hon kramade mig, försökte trösta mig. Men jag är så otröstlig. Det går liksom inte att säga till mig att allt kommer bli bra, som man brukar säga när man tröstar någon. Det går inte att säga att det kommer lätta snart. För det gör det ju aldrig. ALDRIG. Detta är mitt liv. Min vardag. Vad jag har att tampas med och måste försöka överleva, varje minut av varje dygn.
Lina och mamma gjorde sig klara för avfärd och sa hejdå till mig, trots att båda två var motvilliga till att lämna mig. Jag är verkligen utlämnad här hemma när jag är ensam och så här otroligt svag. När jag skakar så här mycket och är så yr och svag är jag faktiskt inte ens säker på att jag tar mig upp själv om jag skulle ramla alternativt svimma och falla ihop på golvet. Därför tar jag alltid med mig min telefon, även om jag "bara" haltande och skakande tar mig till toan några meter bort. Vi har fina, engagerade grannar som skulle rycka ut och hjälpa mig (oavsett vad jag behöver hjälp med) och de bor tjugo meter bort. Det skönt att veta. En trygghet i otryggheten.
Lina och mamma stod nere i hallen och tog på sig skorna. Lina hade redan sagt till Trisse att han skulle gå med henne för att de skulle gå ut. Normalt sett brukar han skutta med då, för tänk så roligt det är att gå ut. Plus att om man säger Trisses namn så kommer han, väluppfostrad liten kille som han är. Men inte nu. Han låg blick stilla nedanför min säng. Rörde bara sina vita ögonbryn med huvudet vilade mellan tassarna. Lina ropade igen. Nej. När hon skulle ropa/säga till honom en tredje gång reste han sig motvilligt och gick långsamt, tveksamt ner för trappan men stannade till på mitten innan han fortsatte sista biten. De gick ut och låste ytterdörren efter sig och jag blev ensam kvar.
Tro nu inte att de lämnade mig bara rätt uppochner i detta tillstånd. Nej, det gjorde de inte. Lina var beredd att ställa in deras planerade aktivitet när hon såg min status imorse (som tyvärr är lika mycket vardag för henne som för mig, min älskade tvillingsyster som du måste lida av att se mig såhär). Men jag sa nej. Åk. Jag står inte ut med att deras liv går mer åt pepparn på grund av mig och mina sjukdomar och att de måste anpassa sig ännu mer efter mig och mina svårigheter/begränsningar än de redan gör.
Vad som var så otroligt rörande med detta, denna morgon, var att Trisse så tydligt inte ville lämna mig. Han är vid min sida så gott som dygnet runt och han ville inte lämna mig när jag var så dålig (och dessutom ledsen, som var skillnaden mot all annan tid då jag mår precis lika dåligt). Strax innan låg han i sängen med mig och jag klappade honom, pussade på honom, tittade in i hans fina bruna ögon och såg hur mina tårar glimmade i hans svarta päls. Det är som att han förstår att min skyhöga puls lugnar ner sig litegrann när han är bredvid mig.
Herr Trisse Bobbo Bärfis Anderson! 😍
Så himla söt Trisse är och han ville verkligen stanna hos dig! <3 Kramis