Är det en fråga jag verkligen inte tycker om så är det frågan "hur mår du?". Jag avskyr den fråga då svaret är att det är riktigt, jäkla piss-dåligt. Men det varken kan eller vill jag säga om någon frågar. Det är klart att jag är ärlig mot min familj och säger att det är riktigt dåligt, om de frågar, men om andra frågar svarar jag undanflyktande "det är som det är" eller "det är som vanligt" eller "kunde vart bättre".
Jag orkar inte gå in på någon som helst detalj. Det är så jobbigt att behöva förklara, för ingen kan ändå någonsin förstå. Jag vill inte heller få någons medlidande. Jag vill helt enkelt inte få den frågan. Och får jag den ändå, det är ju tyvärr ganska oundvikligt, vill jag ljuga. Svara att det är bra, att jag mår bra, att livet är frid och fröjd. Det är vad jag vill säga och varje gång jag inte kan säga det, då det vore att totalt ljuga, mår jag bara skit. Jag vill ljuga. Jag känner faktiskt för det. Men det jag vill allra helst är såklart att sanningen på frågan "hur är det, hur mår du?" vore en helt annan än den är.
Hej finaste Hanna! Jag förstår att den frågan är frustrerande var bara ärlig och säg som det är. Samtidigt är det jobbigt att få människors medlidande men det är så starkt av dig att skriva detta inlägg så vi vet hur du känner kring denna fråga.
Och tusen miljoner tack för ditt mejl du skickade till mig häromveckan. Jag började faktiskt gråta för jag är så glad att ha funnit dig, du är sådan underbar människa ska du veta. Att du orkar lägga ner sån energi på att skriva så mycket till mig betyder oehört mycket för mig ska du veta.
Du är nog bland den finast människa jag vet och jag hoppas att du trots smärtorna har dina goda stunder ibland. Tänker på dig ♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️