hannaslillaliv.blogg.se

Jag skriver ganska ofta om vad jag saknar att göra. Saker jag gjort, saker jag älskade att göra och som jag verkligen önskar att jag fortfarande kunde göra, men som sjukdomarna tagit ifrån mig. Ridningen, att vara i stallet och mysa med hästarna, vara ute och gå med hundarna i naturen, se dem springa lösa och leka med varandra. Saker som att klä upp mig och gå ut och äta, gå på konserter, spela musik hemma. Vardagliga saker, till och med tråkiga saker som att städa och tvätta är sånt jag verkligen saknar enormt mycket och som jag drömmer om att en gång kunna göra igen.

Men skriver jag lika ofta om personer jag saknar? De jag träffade ofta men som jag inte kan träffa längre? Personerna (och inte sakerna) sjukdomarna har tagit ifrån mig? Nej, jag tror inte det. Anledningen till det är nog att det om möjligt är ännu tuffare att skriva om och tvingas tänka på och reflektera kring. Som min mormor och morfar till exempel. Lina och jag växte upp med dem som mycket närvarande och viktiga personer i vårt liv. Vi har alltid träffats mycket och de har betytt otroligt mycket för oss, genom alla år. De betyder såklart lika mycket för oss fortfarande. Men skillnaden för mig är att jag nästan aldrig träffar dem längre. Jag vet inte ens när jag var i deras hus senaste. Det är många, många månader sedan. Galet! Jag brukade vara där flera gånger i veckan förr!

Lina träffar fortfarande mormor och morfar mycket mer än mig. Hon är hos dem och hälsar på, hon är med när de kommer till oss och hälsar på och hon kör morfar till sjukhuset i Göteborg då och då osv. Sånt som jag aldrig gör. Sånt jag bara drömmer om att kunna göra. Som jag saknar att träffa mormor och morfar. Ha en lika nära relation till dem nu som jag hade då.

Detsamma gäller min moster och hennes familj. Vi har egentligen aldrig träffats lika frekvent då hon exempelvis bott utomlands och i Stockholm större delen av min och Linas uppväxt. Men hon var nära på andra sätt då, som över telefon osv. Nu har hon och hennes familj bott bara några mil från oss i ganska många år. Men det gör inte att jag träffar dem så särskilt mycket mer för det. Det är extra jobbigt då de har två små barn, mina små kusiner, och jag önskar att jag fick vara en del av deras uppväxt. En närvarande kusin, inte bara någon det pratas om men som aldrig dyker upp på kalas och middagar och annat roligt.

Andra jag saknar som jag har alldeles för lite kontakt med och som jag framförallt så gott som aldrig träffar är mina vänner. Vi skriver lite ibland. Oftast korta meddelanden fram och tillbaka. Det är trevligt och det betyder mycket för mig. Men det betyder inte att jag saknar den typen av relation vi hade tidigare, för flera år sedan när jag orkade och inte var riktigt lika sjuk. Jag saknar att sitta hemma hos någon och fika. Dricka te och bara prata. Gå kvällspromenader med hundarna (Tyra och Tjorven, det var före Trisses tid) och bara vara. Leva.

Sammanfattningsvis kan jag kort och gott konstatera att vad jag saknar är just det, att LEVA. Oavsett om det handlar om aktiviteter, saker jag gjort och som jag inte längre kan göra, eller personer (och hästar) i mitt liv som jag inte längre klarar av att umgås med, besöka och behålla en lika nära relation med. Jag saknar hur det var förr, då jag fortfarande kunde göra dessa saker, träffa dessa personer (och hästarna). Leva.

Min älskade, älskade Baltazar. Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig. Att sitta på din breda rygg, komma ut i slog och mark tack vare dig och att bygga vidare på den fina relation du och jag har...hade...har kvar något av...förhoppningsvis.... Jag älskar dig och jag saknar dig så mycket. 🐴💙

Nu för tiden, sedan några år tillbaka, ser saker och ting mycket annorlunda ut. Saker och ting förändras till det sämre. Jag vill dra i Nödbromsen. Stanna upp och gå tillbaka. Jag är sorgen tillräckligt, jag har förlorat mycket mer än jag trodde jag skulle klara av att förlora. Relationer, aktiviteter, fysiska förmågor, kapacitet att vara aktiv osv. Jag vill inte förlora något mer. Jag vill inte förlora någon mer.