hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ingen återhämtning leder till ännu djupare krascher...

...samt permanenta försämringar. Generelkt kan man säga att ju svårare ME man har desto svårare har man att återhämta sig efter överansträngning, så kallade krascher. Då jag är mycket svårt sjuk i ME har jag så gott som ingen återhämtning alls. Jag befinner mig i kraschläge så gott som hela tiden. Jag brukar säga att jag är "vanligt kraschad", som jag är hela tiden, och "extra kraschad" som jag blir när jag överanstränger mig ännu mer än att bara ära frukost och sitta upp en stund till exempel. Det kan vara läkarbesök/vårdbesök, fikagäster, en dusch med hårtvätt och liknande som gör att jag blir extra kraschad.
 
Men eftersom jag inte har energi tillräckligt för att ens sitta upp och äta frukost, föra en konversation eller skriva detta blogginlägg ligger jag jämt på minuskonton vad gäller energin. Varje morgon när jag vaknar, kliver upp ur sängen och tar mina morgonmediciner är jag på minus, energin är slut och allt jag gör efter det (äter frukost, äter middag i bästa fall, tar mig till och från toan några gånger, skriver lite osv) gör att jag hamnar ännu mer på minus och ser jag inte upp så hamnar jag för långt på minus. Då blir jag extra kraschad, istället för vanligt kraschad som jag är hela tiden.
 
Jag förstår att detta med "vanlig krasch" och "extra krasch" kan låta lite konstigt. Men det är så det fungerar för mig och många andra som också har svårare former av ME. För det är just så, ju svårare ME man har, desto svårare är det att återhämta sig. Och det är inte ens alltid det går att återhämta sig och då blir man permanent försämrad. Det är därför man måste se upp så man inte anstränger sig på tok för mycket. Det kan komma att kosta mycket mer än man är beredd på att betala. Det har hänt mig så otroligt många gånger. Det är delvis därför jag är så väldigt svårt sjuk, för återhämtningen fungerar inte och jag befinner mig hela tiden i krasch-läge och marginalerna är små. Minsta för mycket överansträngning och den extra kraschen är ett faktum och en permanent försämring är en risk, hotande nära och hemsk. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: