Tankar som "hur ska jag klara ännu en höst och ännu en råkall vinter" flyger i min hjärna. Jag längtar så till höstens mörker är här. Mörkret är skönt, mörkret innebär lite mindre tortyr för min hjärna. Men förutom just mörkret är allt likadant, pålagorna desamma. Vinterns råkyla är något jag inte längtar efter, för fy så hemsk den är. Och snö och ishalka och slask är inte så lätt att ta sig fram i när man är beroende av en rullstol för att komma ut.
Men jag försöker tänka positivt, det gör jag alltid. Och mörkret, det underbara, lugnande, mjuka och mysiga mörkret längtar jag verkligen till. Mörkret tar mig i sin famn, stillar min hjärnas hemska panik och överaktivitet och ger mitt inre lite hopp och stillhet. Mörkret tycker jag om. I mörkret får jag ro.
Vinterkylan är inte rolig! Men ni har väl värme inomhus?