hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Att inte kunna styra över tiden...

Dagarna går så fort! De bokstavligen springer iväg. Framförallt helgerna. Jag tycker ofta att tiden går hemskt långsamt. Att den riktigt segar sig fram. Minut för minut. Jag kollar på klockan gång på gång och förundras och känner förtvivlan över att tiden går så otroligt långsamt. I mitt lidande, de stunder som är som värst, känns varje minut som en timma i helvetet. När allt jag vill är att det ska bli kväll, natt, en ny morgon och en ny dag går tiden som allra långsammast. Fast egentligen går ju tiden lika snabbt/långsamt hela tiden. Oavsett hur vi känner. Det är konstigt det där.

Jag önskar att det gick att bestämma tidens hastighet. Att det gick att spola fram och spola tillbaka tiden. Hoppa tillbaka och hoppa över tid. Pausa och stanna kvar i särskilda ögonlock. Det är en önskan jag haft sen jag var liten. Den där viljan, desperata längtan om att fly stunder då allt är som värst. Och viljan att kunna pausa tiden de få ögonblick som livet faktiskt känns okej. Men hur fort tiden försvinner iväg är inget vi styr över. Det kanske är något bra, egentligen. Fast det oftast inte känns så.

Jag känner en enorm stress över tiden, framtiden, livet. Min tid här på jorden. Tid i största allmänhet är något stressande för mig. Så har det mer eller mindre alltid varit och den stress jag känner över min begränsade tid här på jorden har vuxit något enormt i takt med att sjukdomarna blivit fler och jag blivit sjukare. Det är stressande att ligga fängslad i sängen dygnet runt, år efter år. Det är stressande att kämla mot tiden och mot döden. Det är helt enkelt stressande att inte kunna styra över tiden. Nästan lika stressande som det är att inte kunna styra över mina sjukdomar, min hälsa och min framtid, sedd till om jag kommer bli frisk från mina sjukdomar eller om de kommer bli min död.  

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: