På helgerna låter det alltid mycket här hemma. Det leder till att min hjärna går i fullkomlig spinn och det i sin tur leder till att hela kroppen blir full av adrenalin, att kroppen vill fly, bråka och dö på samma gång och att hjärtat rusar och pulser blir skyhög. Samtidigt är hjärnan extremt plågad, varenda litet ljud gör att det går som blixtar/elektriska stötar genom hela hjärnan. Det är oerhört plågsamt och det stressar upp kroppen ännu mer.
Det är på vissa sätt mysigt när det är helg. Att ha familjen hemma, att inte vara lika ensam som på vardagarna. Men detta att min hjärna inte får nästan någon som helst vila är riktigt jobbigt. På vardagarna är det i alla fall tyst (nästan tyst, Lina är ju hemma) tills hon går till jobbet och mamma och pappa kommer hem från sina jobb på eftermiddagen. Då är det "bara" resten av eftermiddagen och kvällen som blir enormt plågsam och stressfylld för kroppen.
Enda sättet för min hjärna att ha en chans att få vila är när det är tyst och mörkt. Annars går det inte. Kroppen vilar mer eller mindre hela tiden då jag ligger så gott som still hela dagarna (och nätterna). Men med hjärnan är det annorlunda. Mycket mer komplicerat. Både för mig och för min familj som ständigt måste tänka på att vara så tysta de kan när de är hemma.
Det är verkligen hemskt att vara så här överkänslig mot ljud och ljus. Det går inte att beskriva hur plågsamt alla intryck, minsta lilla, är för min hjärna. Precis som att det inte går att förstå hur otroligt plågsamt det är när min hjärna nås av ljud och ljus och hur starkt kroppen reagerar på detta. Det går inte att beskriva och det går absolut inte att förstå hur ont det verkligen gör, vilket lidande det är förenat med, förrän man vart i samma situation. Och det hoppas jag ingen är. Det är verkligen hemskt.
Usch vad jobbigt och efter att jag blev utbränd så orkar jag inte med det sociala lika mycket. Man blir verkligen trött av alla intryck och ljud runt omkring. Många Kramisar <3