hannaslillaliv.blogg.se

Det är sannerligen inte min vilja det är fel på. Inte heller fantasin eller förmågan att göra upp planer. Ju sjukare jag blivit desto mer optimistisk har jag tvingats bli, bara för att överleva. Mina planer är oftast alldeles för optimistiska och inte alls realistiska. Det är en dyster verklighet jag lever i. En verklighet där kroppen är mycket sjuk, rent av döende, en verklighet där kroppen omöjligtvis kan matcha alla mina optimistiska planer. Bara för att min kropp och hjärna är mycket sjuk betyder inte det att JAG inte är densamma som förr. Jag letar fortfarande recept på internet och planerar vad jag ska laga till middag, trots att jag inte ens orkar göra en mugg te till mig själv. Jag söker forfarande efter utbildningar och läser kursplaner, drömmer om vad jag skulle kunna arbeta med, trots att jag är sjukpensionär sedan flera år och troligtvis aldrig kommer kunna arbeta.

Ibland önskar jag att mina planer inte var så optimistiska. Att jag inte vaknade upp varje morgon och tänkte på allt jag skulle vilja göra, duscha, ta en promenad, laga mat, åka till stallet och rida, träffa en vän osv. Besvikelsen över hur dyster verkligheten ser ut är alltid lika stor. Det är som ett slag i ansiktet VARJE gång jag vaknar upp till detta helvete och inser att jag inte kommer kunna laga middag idag heller.

Idag hade jag hoppats, till och med gjort planer för att duscha och tvätta håret. Det är två veckor sedan sist och jag såg fram emot att bli lite fin inför helgen. Men precis som vanligt gör min dystra verklighet slarvsylta av mina alltför optimistiska planer. Jag orkar inte ens sitta upp. Värken är fruktansvärd och jag har svår hjärtklappning, extremt hög puls och svetten rinner. Yrseln gör mig illamående trots att jag ligger ner. Att duscha är uteslutet. Tyvärr. Ännu en optimistisk plan som gick åt skogen på grund av min dystra verklighet. Det bästa vore kanske om jag kunde förmå mig själv att inte göra upp nya planer, att inte tänka, planera, fantisera och drömma. Men hur låter man bli det?!