Pulsen dunkar i hela kroppen, i hjärnan känns det som att någon slår hårt på en trumma. Pulsen ligger på över 120 trots att jag ligger platt och har gjort så gott som hela dagen, med avbrott för lunch. Svetten rinner, adrenalin-påslaget gör att hela kroppen är megastressad och har panik. Jag försöker andas lugnt och djupt, få ner kropp och hjärna i ett lugn. Men det går inte. Kroppen går på överlevnads-mood och struntar fullkomligt i att jag vill få den att varva ner. Trots att jag går på sånt hemskt kraftigt stresspåslag är jag så utmattad att jag inte orkar vända mig om i sängen. Jag ligger som förlamad utan minsta kraft att göra någonting. Händerna funkar någorlunda, trots att de skakar okontrollerat, men det är också allt. Jag har skjutit upp att gå på toa flera timmar för jag är för svag att resa mig. Yrseln är oerhört kraftig, illamåendet likaså.
Jag känner mig arg. Alla ljud får min hjärna att explodera av stress och skickar panik-signaler till kroppen som reagerar väldigt kraftigt. Och jag är ledsen, tårarna rinner längs mina kinder. Sorgen och ledsenheten över min situation vet inga gränser. De andra tror nog att jag sover och att det är fritt fram att låta hur mycket som helst. Fotstegen bankar, köksluckor som stängs brakar och ljudet av att glas sätts ner på bordet gör så ont. ONT, det finns inget annat ord för det. Om jag ändå kunde sova bort några timmar, slippa ett uns av detta hemska lidande. Men jag kan inte sova. Kropp och hjärna hånskrattar åt mig bara för att jag försöker. Jag har ökad värk efter jourcentralen igår. Det var inte lång tid jag var borta från sängen/soffan, men det räckte. Jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är fruktansvärt. Allt jag kan göra är att ligga här och försöka göra det bästa av situationen. Torka tårarna, finna kraft att andas. Överleva.
Vad hemskt du har det... Finns inga ord att trösta med. Har utslagen lagt sig på ryggen av Betapreden? Kram <3