hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vi tror hon är som vanligt, men icke

God morgon! Nu har jag, Lina, och Trisse sovit andra natten utan Hanna. Känns så konstigt. Vi saknar henne. Jag, mamma och pappa var och hälsade på Hanna igår eftermiddag. Tanken var ju egentligen att jag skulle åkt dit på dagen, men då hon var så trött och förvirrad efter att ha träffat läkaren så kom vi fram till att det var bättre att hon fick vila på dagarn och att jag och pappa kom samtidigt när han slutat jobbet. Det var självklart roligt att se henne. Men på samma gång väldigt jobbigt. Dels för att hon befinner sig i sjukhusmiljö men också för att hon inte är sig själv. Även när han är "med" i huvudet så är det något annorlunda med henne. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är väldigt jobbigt att känna så. Hon är liksom inte Hanna. 
 
Vi tre var där hos henne en stund. Vi pratade lite och bara njöt av att vara alla fyra tillsammans. Vi tyckte att hon var "med" i huvudet. Svarade på frågor och kunde prata utan att orden fastnade eller blev osammanhängande. Så skönt tänkte vi. Efter ett tag hos henne pussade vi henne hejdå och kände att det var dags att åka hem. Hon var väldigt trött. Vi åkte hem och jag var ledsen för det känns så jobbigt att lämna henne där på sjukhuset. 
 
Klockan åtta ringde mammas mobil. Det var Hanna. Hon var ledsen och upprörd. Vi hade ju lovat henne att vi skulle komma och hälsa på henne halv fem. Varför hade vi inte varit där? Hade vi glömt av henne eller ville vi helt enkelt inte träffa henne? Mamma fick på sig skor och regnjackan i rekordfart och åka till sjukhuset för att lugna Hanna och förklara att vi visst varit hos henne och att vi självklart inte skulle glömt henne. Varje gång det blir så, vi tror att hon är "med" i huvudet och sen ändå inte kommer ihåg, känns så fruktansvärt jobbigt. Nägot är ju verkligen fel i hennes huvud. Frågan är bara vad och kommer de att hitta felet? Så otroligt läskigt. 
 
Mamma var hos Hanna ett par timmar och tröstade henne och försökte få henne lugn. När Hanna var så trött att mamma trodde hon skulle kunna somna för natten sa hon hejdå till henne igen och åkte hem till mig och pappa som var jätteoroliga här hemma. Vi höll tummarna allihop att hon skulle somna och få en okej natt. 
 
Nu har mamma varit hos henne på morgonen och hjälpt henne duscha och få i sig lite frukost. Hoppas att hon får komma iväg till Sahlgrenska idag för EEG undersökningen. Hoppas också att hon får en så bra dag där på sjukhuset som hon kan och att timmarna går fort tills jag och pappa ska åka till henne i eftermiddag. Jag längtar så efter henne och att få krama och pussa på min älskling. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Jessica Högberg
skriven :

Men fy så läskigt!! Vad har hänt??

Svar: Det vet vi inte riktig, men något med hjärnan är inte som det ska. Förutom ME:n och allt annat som redan är konstaterat. Läs gärna tidigare inlägg så får du mer info om min situation just nu! Kram
Hanna Andersson

2 Nilla
skriven :

Så jobbigt det måste vara för er alla. Hoppas verkligen att de snabbt hittar vad som är fel 💖💖💖

Svar: Det är det minsta man kan säga :( Och så "några" (en hel hög) elaka kommentarer från vår anonyma "vän" så är olyckan total typ. Men försöker att inte bry mig, trots att det är svårt. Tack, det hoppas vi med! Kramar <3
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Så hemskt och jobbigt för er alla detta ❤️ Usch gör så ont i mig att Hanna skall behöva ha det såhär 😢 Önskar man kunde göra ngt ❤️ Ge henne en kram från mig. Skickar även en styrke kram till er hennes kära familj ❤️

Svar: Ja, det är det verkligen. Allt elände tar liksom aldrig slut. Tack för dina kramar <3 Det behöver vi! Kramar tillbaka till dig <3
Hanna Andersson