hannaslillaliv.blogg.se

Hej igen! Lina som skriver igen.

Jag ska uppdatera er som läser på Hannas situation. Hanna har nu blivit flyttad, efter tolv timmar på en brits på akuten, till en vårdavdelning. Skönt att hon har kommit till ett rum och fått en riktig säng, eller riktig och riktig, en sjukhussäng är ju inte direkt jättebekväm och någon hjälp med smärtlindring får hon inte.

Men sängen är förhoppningvis bättre än en brist. Tyvärr har hon kommit till en sal med fyra personer. Det är ju verkligen inte bra i ME-perspektiv då det blir mycket ljud och stök och stoj. Men är ju som det är. Man kan ju inte direkt välja sådant så är ju bara att försöka hoppas på att hennes rumskompisar är tysta och lugna inatt så Hanna förhoppningsvis kan sova.

 

Hon blir kvar på sjukhuset för att två saker ska bli gjorda. Dels ska ett EEG göras. (EEG är motsvarigheten som när man gör EKG på hjärtat). Dessutom är tanken att läkaren som har ansvar för Hanna nu på avdelningen ska ringa och konsultera en neurolog för att få hjälp. Vad blir nästa steg? Skickas hon till Sahlgrenska, blir hon kvar på Kungälv eller blir hon hemskickad?  Oavsett har detta redan tagit så extremt mycket på Hannas kropp och hjärna och att utsättas för ännu mer kommer bara göra henne ännu sämre i ME:n. Så vi får hoppas att undersökningen och konsultationen som ska göras imorgon kommer något bra av. Att det leder till något.

 

Om inte annat skrivs det nya journalanteckningar och alla de som skrivs skickas till Neurologen Sahlgrenska så att de där blir uppdaterade och förhoppningsvis kan det kanske skynda på processen lite. Blodprover är tagna och var bra. Alltid något. Om det är något vår familj har blivit bra på efter alla dessa år av sjukdommar är det att hitta de små ljusglimtarna när allt annat är mörk.

 

Jag känner mig extremt orolig just nu. Kan inte sitta still och vill bara få hem min älskling. Hon har ju spenderat otroligt många nätter på sjukhus genom hela livet. Men hon har aldrig sovit en natt själv. Mamma har alltid varit med och fått en extra säng och sovit med henne. Det är en av alla fördelarna med att ligga inne på barnavdelningar. Nu är hon vuxen och får på den punkten klara sig själv. Men både jag och mamma var väldigt tydliga med att säga till personalen på avdelningen att blir Hanna minsta snurrig, orolig och får ett så kallat "anfall" så måste de ringa oss så vi kan komma dit till henne.

 

Tyvärr är det ju inte bara den fysiska aspäkt i denna situationen utan också den psykiska. Efter alla år av inläggningar på sjukhus åt höger och vänster och runt 30 operationer och så mycket övergrepp och "misshandel" av vården i åratal har Hanna fått svår PTSD på grund av det just nämnda. Att då sova på sjukhuset i den hemska miljön och nu dessutom själv för första gången är alltså milt sagt skitjobbigt. Så det är inte konstigt alls att jag är orolig och tycker att det känns så otroligt jobbigt att min älskade Hanna ska behöva gå igenom det här.

 

 

Jag hoppas just nu är att Hanna kan få en så bra natt som det bara går och att undersökningarna blir gjorda imorgon. Det skulle verkligen behövas lite medvind just nu.

 

Vi fyra här hemma, jag mamma, pappa och Trisse (och imorgon två till för då kommer Tyra och Tjorven) tänker så på vår Hanna och saknar henne. Men snart är hon hemma igen (och kan ta över bloggandet igen! Tycker dock att jag har varit en bra vikarie! ;)) och det längar vi efter. Nu ska jag försöka sova, det behövs för det tar på krafterna att vara orolig tvilling, bästa kompis och fru.

 

God natt älskade Honey. Sov sött och dröm och vovvarna. Och mig också såklart.