hannaslillaliv.blogg.se

Hej! Är nu jag som skriver, Hannas syster Lina.

Hanna har ju, som hon skrivit, haft många "anfall" eller vad jag nu ska kalla dem, där hon blir förvirrad, inte kommer ihåg saker och blir allmänt väldigt borta. Igår vilade Hanna hela dagen, klockan sex på kvällen väckte vi henne för att hon skulle få i sig lite mat och strax efter att hon hade kommit ner i soffan gick hon in i dimman. Hennes vänstra ögonlock började hänga, hennes tal blev konstigt och hon var helt enkelt inte sig själv. Jag och mamma var inte riktigt beredda på detta, då hon vilat hela dagen och "attackerna" innan kommit i samband med ansträngning.

 

I de situationerna är det bara att försöka finnas där för henne. Går ju inte riktigt att kommunicera då hon är så förvirrad, men man får försöka hålla henne lugn och se till att hon känner sig trygg. Jag tycker det är så fruktansvärt att se henne så. Jag är ju tyvärr väldigt van vid att se hur ont hon har och hur sjuk hon är, men detta är jag verkligen inte rustad för. Känner mig så hjälplös och blir bara så ledsen. Igår kväll la jag Hanna ner i soffan med hennes huvud i mitt knä och bara strök henne över kinderna och pannan. Viskade till henne att jag sitter där med henne och att jag inte kommer lämna henne. Hoppas så att hon förstod vad jag sa till henne, för jag vill att hon ska veta det.

 

Pappa spenderade gårdagen med att köra fram och tillbaka till Tyskland. Han kom hem vid nio tiden igår kväll. Hanna låg då fortfarande i soffan och var väldigt förvirrad. Hon blev jätteglad att se pappa, men förstod inte vart han hade varit, trots att vi berättat det upprepade gånger. När han förklarade att han varit i Tyskland såg Hanna plötsligt ledsen ut och sa "Åkte du dit utan mig? Jag ville ju också åka dit". Mitt i allt elände kunde inte jag och pappa låta bli att le. Hon var väldigt söt, där hon låg nerbäddad i soffan och inte alls förstod varför det inte är så lämpligt att hon ska ut och åka till Tyskland när hon inte ens vet vilken tid på dygnet det är eller vart hon befinner sig.

 

Natten blev helt okej, Hanna sov bredvid mamma så att hon kunde hålla koll på henne och Hanna kunde sova hela natten. Väldigt skönt, det behövde hon. Och precis som igår när hon sovit många timmar så räknade vi med att hon skulle vara sig själv. Men icke. När pappa sa god morgon till henne verkade hon som vanligt och två minuter senare hängde ögonlocken och talet var konstigt. Det första hon sa var "Har du kommit hem från Tyskland precis?". Hon trodde det var kväll och hon kom inte ihåg att pappa redan kommit hem kvällen innan.

 

Vi andra tre, jag, mamma och pappa, fattade då beslutet att det inte finns något annat alternativ än att ringa ambulans. Hon måste ju in till sjukhuset när hon är så här dålig och "anfallen" avlöser varandra och kommer även efter vila. Ambulansen kom och har nu hämtat Hanna. Mamma åkte med henne och jag, pappa och Trisse sa hejdå till Hanna innan de lastade in henne i ambulansen och åkte iväg till sjukhuset.

 

Just nu känner jag mig väldigt ledsen och väldigt tom. Känns så konstigt att vara utan min älskade tvilling, framförallt när jag vet att det är på sjukhuset hon befinner sig. Men det känns ändå väldigt bra att hon är omhändertagen och får hjälp som vi inte kan ge henne här hemma.

 

Jag, pappa och Trisse håller tummar och tassar att hon snart är hemma igen, för vi saknar henne så.

 

Vill skriva detta, så att bloggen är uppdaterad på Hannas situation även när hon inte kan skriva själv.

 

Älskar dig så Hanna. Min tvilling och bästa vän!