hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag vill kunna GÅ och STÅ och INTE Halta-Stånka-Stöna-Famla-Ramla-Gå-Och-Stå!

Nu när vädret är finare och sommaren är här verkar folk bli litegrann som kossorna blir på våren vid betesutsläppet. Pigga, aktiva och en aning exalterade. Det ska solas, tränas, fikas på altanen, bakas, lagas tre-rätters och annat skojigt och det mesta måste såklart visas upp på facebook och andra sociala medier. Hur ska folk annars få veta exakt hur pigg och aktiv man varit, dag efter dag? Outtröttligt kommit med nya aktiviteter, utfört nya träningspass och tetstat nya spännande recept. Visst måste det ge vanliga, dödliga och FRISKA människor dåligt samvete och komplex. Hur får det då alla oss svårt sjuka att känna oss? Vi som ligger i sängen, timma efter timma, dygnet runt. Dag efter dag. Året runt. Även de dagar då himlen är klarblå och solen står högt på himlen och allt man vill och någonsin önskat sig är att få ta på en sval sommarklänning och gå ut och ta en promenad, sola på altanen, baka en kaka. LEVA. Det kan friska, eller mindre/"lättare" sjuka, de som inte är bundna till sängen största delen av dygnet, endast drömma om.
 
Jag känner mig sällan så fången i min egen kropp, sällan så frustrerad och otålig och deppig över detta "liv" som när det är fint ute. Vädret får de naturliga instinkterna att vakna till liv och säga "ut och rör på dig! Det är sommar, så lev!". Men det spelar ingen roll att det spritter till i kroppen ungefär en gång på hela sommaren, jag orkar inte ta mig ut och vara det minsta aktiv för det. Och skulle jag trots allt tvinga mig ut i det plågsamma ljuset en stund för en kopp kaffe i skuggan får jag lida stort efteråt. Inte bara i en dag, utan i värsta fall en hel vecka. Jag drömmer om att ta en promenad. Jag minns inte hur det är att GÅ, känna hur bra benen bär, hur benmusklerna får arbeta och fötterna får leta sig fram över sten och stock. Jag har glömt hur det känns att ta sig fram av egen maskin. Hur det känns när meterna bara försvinner och blir till hundratalsmeter, till och med kilometer och mil. Jag har ingen aning om hur det känns längre för det är så hemskt längesen jag fick uppleva det.
 
Sprungit har jag knappt gjort i mitt liv. Jo, såklart som barn, vid lek och stök och stoj, men det är så många år sedan att jag uppriktigt inte minns hur det känns att springa några meter. Och mer "allvarligt" eller avancerat än så har det aldrig varit för min del. Jag har alltid varit sist, blivit tröttast överlägset fortast och stukat fötterna, ramlat och skadat mig fler gånger än jag kan minnas. En period i mitt liv var jag ganska snabb, men bara på korta sträckor innan min nedsatta lungkapacitet gjorde sig påmind och jag var tvungen att stanna och flåsa. Ja, kanske till och med avbryta leken och gå och lägga mig ett tag. Återhämtningen har aldrig varit den bästa. Min kropp har aldrig varit den starkaste, den snabbaste och verkligen inte den mest fungerande. Allra minst nu.
 
Jag ser bilder på folk som går ute i skogen med sina hundar, jag ser bilder på folk som sitter och tittar på solnedgångar och det hugger i hjärtat varje gång jag ser någon som är ute, aktiv och levande. Det gör mig lika ledsen varje gång jag ser någon som kan göra det jag inte kan göra. Det jag endast drömmer om att en gång kunna återuppleva, göra igen. Uppleva på nytt, göra på nytt. Det är inte det att jag är missunsann, för det är jag inte, även om det kanske låter så just nu. Det är bara det att det är en riktigt stor sorg att leva ett så begränsat liv inom fyra väggar.
 
Det är så förbannat tråkigt och frustrerande att endast kunna ta sig mellan säng och toa och tillbaka och ibland (ofta) inte ens det, varken med eller utan hjälp. Det är så jobbigt, så hjärtskärande att vara åskådare till sitt eget liv. Att inte kunna LEVA sitt eget liv. Det är en mänsklig rättighet, något alldeles naturligt och för de flesta helt självklart, inget man ägnar så mycket som en tanke åt, att kunna gå. Men kan man inte gå mer än några få meter åt gången, knappt stå och knappt sitta upp mer än en stund i taget, blir det plötsligt en stor del av det man tänker på. En stor del av den sorg som svärtat ner ens inre. En stor del av det man önskar och drömmer om att kunna göra igen.
 
Jag vill kunna GÅ. Kanke en dag till och med kunna springa några meter, men så långt kan jag nästan inte ens drömma. Så långt vågar jag inte tänka, det känns för svårt och för hårt. Vägen dit är så oändligt lång. Men drömma om att kunna ta promenader gör jag varje dag. Det stimulerar hundarna till. Jag drömmer också om att kunna börja rida igen. Om så bara några minuter i skritt åt gången. Det saknar jag så enormt. Hundar och hästar är en passion jag har. Något jag brinner för, men något jag inte kan utleva, ägna mig åt i den utsträckning jag vill längre. Framförallt inte hästarna då de inte kan mysa med mig i sängen, tyvärr.
 
Baltazar, min vackra vän. Du är tyvärr "lite" för stor att ha både i huset och i sängen och jag är tyvärr alldeles för dålig för att orka komma till stallet och hälsa på dig. Vilken sorg. Mest för mig, tror jag. Men kanske saknar du mig? Jag hoppas och vill tro det efter all tid och alla underbara stunder vi haft tillsammans och alla fina minnen vi skapat tillsammans! 🐴💙
 
Jag vill kunna ta mig fram på egna ben, beta av meterna av egen maskin. Vara självständig, vara fri. LEVA. Jag vill kunna GÅ och STÅ. INTE Halta-Stånka-Stöna-Famla-Ramla-Gå och bli helt slut, utmattad, yr, illamående och febrig av ansträngingen. Jag vill kunna STÅ. Inte luta mig över någon eller något för att ta stöd. Inte känna hur svetten rinner och hur huvudet blir tyngre och svimningskänslan växer sig allt starkare. Jag vill bara kunna GÅ och STÅ. Det är ändå sommar och fint väder ute. Ska det vara så svårt? Ska det behöva vara något jag endast drömmer om? Ska det behöva vara så här? Ja, det frågar jag mig. Men jag har inget vettigt svar ännu.  
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Åååååh 😢😢😢😢 Skulle önske at jeg hadde svar til deg lille elskede Hanna!!!!! Blir sååååå lei meg når jeg ser du skriver om sånt som jeg tar som en selvfölge 😢😢😢😢 SKULLE ÖNSKE DU KUNNE FÅ LOV TIL Å GÅ, SPRINGE UTEN SMERTER JENTA MI!!!!! 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg har ikke Facebook lenger (så jeg behöver ikke legge ut sånne statuser), men jeg har bloggen min da..mest som en dagbok lixom.. Tror ikke folk tenker på andre jeg, når man skal väre VERST i å ha det BESTE utlegget lixom!? Jaja, det får man ikke gjort noe med tror jeg.. 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Sender deg MASSE KJÄRLIGHET OG POSITIVITET lille venn Hanna 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 Varm klemz fra Grethe 💜💜💜

Svar: Kära, älskade Grethe <3 <3 <3 Jag vet hur mycket du önskar att jag kunde leva mitt liv och vara fri och som en frisk 22-åring. Och även om din önskan inte gör skillnad på så sätt att det gör mig friskare så betyder det väldigt mycket för mig! Du är verkligen ett stort stöd i min vardag med dina fina kommentarer och kärleksfulla stöttning <3 Tack snälla, kloka du! Massvis med kramar, kärlek och positivitet tillbaka till dig <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Vad bra du beskriver hur det är att stå på sidan om när man är sjuk fast det så klart också gör så ont. Jag upplever många människor hysteriska med att visa upp bilder på allt de rusar igenom just nu under sommaren, orkar inte riktigt med detta. Tycker det blivit för mycket yta med allt... Du, Hanna om någon skulle verkligen ha rätt att få göra allt du drömmer om! Önskar att det ska bli verklighet en dag och att du också ska kunna rida igen. Jag har en dröm om att jag ska rida islandshäst om jag blir frisk. Red mycket när jag var yngre och tycker hästar är underbara djur : ) Så fin "din" Baltazar är, förstår din längtan efter honom. Du får hålla till godo med Trisse så länge iaf ; ) Många kramar fina du <333

Svar: Tack så mycket, Katarina <3 Hysteri är ordet och jag orkar inte heller med det. Jag borde säkert bli hur glad som helst för deras skull, men jag blir bara ledsen. Säkert elakt och hemskt av mig enligt vissa, men det är så det är. Och de som inte förstår det är inte svårt sjuka som vi. Tack, detsamma, snälla rara du <3 Härligt att du också är en hästtjej! Då vet du vad jag menar med denna starka kärlek till detta majestätiska djur <3 Jag längtar väldigt mycket efter Baltazar varje dag, men håller utan tvekan till godo med Trisse ;)
Många kramar fina du <333
Hanna Andersson

3 me alltidvila
skriven :

Jag är inte heller missunnsam men hade gärna hoppat över juni, juli och augusti för egen del... Vill också komma utanför huset utan att bli dålig efter någon minut. Jäkla ME försvinn! Kramar <3

Svar: Nej, det är inte missunnsamhet det är frågan om här. Det som är problemet är att vi inte kan leva, vi har ingen frihet och det känns "bara" "lite" extra tungt och tufft när det är sommar och "alla" andra gör det! Japp, jäkla ME: försvinn! Kramar <3
Hanna Andersson

4 Bella
skriven :

Förstår att det är extremt jobbigt. Men vet du vad min spontana tanke är när jag läser det här? Bli den där personen, hon som trotsar sin sjukdom och visar att allt är möjligt. Jag menar inte att du ska bli frisk huxflux för det är inte möjligt, det vet vi båda. Jag ser till tankesättet. Att, okej, men vad finns det som är positivt? Vad kan jag ta tillvara på och vad kan jag faktiskt njuta av trots mina sjukdomar?

Som sagt, väldigt svårt är det. Men du om någon skulle klara det! Att skriva en lista kan vara otroligt hjälpsamt (fick detta tips gällande mina extrema problem med självsäkerhet, men det funkar gällande det mesta).

Kram på dig Hanna!

Svar: Vet du vad, Bella? Din kommentar bidrog litegrann (och mina egna tankar bidrog mycket) till mitt morgoninlägg som jag skrev förut som kommer ut imorgon morgon. Saken är den att jag är bra mycket mer positiv, mindre negativ, i "vanliga fall" än jag är här. Men bloggen är min ventil och jag måste få skriva av mig hur pissigt allting är, utan att för den sakens skull låta allt för negativ. För jag arbetar mycket med mig själv, att jag ska vara så positiv som möjligt och att jag inte får tappa bort "friska" och "gamla" Hanna som trots allt lever kvar inom mig. Men har man aldrig varit i min situation, som svårt fysiskt sjuk, kan man omöjligtvis veta hur svårt det är. Det är stor skillnad på psykiska och fysiska sjukdomar upplever jag som tapas med båda och har så gjort hela mitt liv. Men som sagt, mer om det imorgon morgon, om du vill läsa! <3

Härligt att listor hjälper dig med! Brukar skriva listor ibland jag med och finner det hjälpsamt jag också!
Kram <3
Hanna Andersson

5 Heléna
skriven :

Förstår att du saknar fina Baltazar och de andra hästarna i stallet <3 Tur att du iallafall får ha herr Trisse och bonusvovvarna som kärleksfullt sällskap <3 Jag hoppas så innerligt att du ska få må bättre igen och göra alla härliga saker som du kunde göra innan - även med elak kropp... åka till stallet och rida, ta promenader med Trisse i naturen och njuta av alla vackra blommor... och allt, allt annat som borde vara det naturliga för dig finaste du <3 Många stora kramar världens finaste Hanna <333

Svar: Jag saknar Baltazar och de andra hästarna och hela stallet och stallmiljön samt mina vänner där extremt mycket varje dag. Närheten till hästarna är en enorm medicin för både kropp och själ trots att det är en stor påfrestning rent fysiskt att åka dit och vara där i stallet en stund. Ja, det är tur det <3 Tack så mycket, Helena. Det önskar jag med. Och den önskan och den drömmen att få uppleva allt det igen håller mig på något sätt flytande vid vattenytan.
Många stora kramar världens finaste du <333
Hanna Andersson