hannaslillaliv.blogg.se

Nu när vädret är finare och sommaren är här verkar folk bli litegrann som kossorna blir på våren vid betesutsläppet. Pigga, aktiva och en aning exalterade. Det ska solas, tränas, fikas på altanen, bakas, lagas tre-rätters och annat skojigt och det mesta måste såklart visas upp på facebook och andra sociala medier. Hur ska folk annars få veta exakt hur pigg och aktiv man varit, dag efter dag? Outtröttligt kommit med nya aktiviteter, utfört nya träningspass och tetstat nya spännande recept. Visst måste det ge vanliga, dödliga och FRISKA människor dåligt samvete och komplex. Hur får det då alla oss svårt sjuka att känna oss? Vi som ligger i sängen, timma efter timma, dygnet runt. Dag efter dag. Året runt. Även de dagar då himlen är klarblå och solen står högt på himlen och allt man vill och någonsin önskat sig är att få ta på en sval sommarklänning och gå ut och ta en promenad, sola på altanen, baka en kaka. LEVA. Det kan friska, eller mindre/"lättare" sjuka, de som inte är bundna till sängen största delen av dygnet, endast drömma om.

 

Jag känner mig sällan så fången i min egen kropp, sällan så frustrerad och otålig och deppig över detta "liv" som när det är fint ute. Vädret får de naturliga instinkterna att vakna till liv och säga "ut och rör på dig! Det är sommar, så lev!". Men det spelar ingen roll att det spritter till i kroppen ungefär en gång på hela sommaren, jag orkar inte ta mig ut och vara det minsta aktiv för det. Och skulle jag trots allt tvinga mig ut i det plågsamma ljuset en stund för en kopp kaffe i skuggan får jag lida stort efteråt. Inte bara i en dag, utan i värsta fall en hel vecka. Jag drömmer om att ta en promenad. Jag minns inte hur det är att GÅ, känna hur bra benen bär, hur benmusklerna får arbeta och fötterna får leta sig fram över sten och stock. Jag har glömt hur det känns att ta sig fram av egen maskin. Hur det känns när meterna bara försvinner och blir till hundratalsmeter, till och med kilometer och mil. Jag har ingen aning om hur det känns längre för det är så hemskt längesen jag fick uppleva det.

 

Sprungit har jag knappt gjort i mitt liv. Jo, såklart som barn, vid lek och stök och stoj, men det är så många år sedan att jag uppriktigt inte minns hur det känns att springa några meter. Och mer "allvarligt" eller avancerat än så har det aldrig varit för min del. Jag har alltid varit sist, blivit tröttast överlägset fortast och stukat fötterna, ramlat och skadat mig fler gånger än jag kan minnas. En period i mitt liv var jag ganska snabb, men bara på korta sträckor innan min nedsatta lungkapacitet gjorde sig påmind och jag var tvungen att stanna och flåsa. Ja, kanske till och med avbryta leken och gå och lägga mig ett tag. Återhämtningen har aldrig varit den bästa. Min kropp har aldrig varit den starkaste, den snabbaste och verkligen inte den mest fungerande. Allra minst nu.

 

Jag ser bilder på folk som går ute i skogen med sina hundar, jag ser bilder på folk som sitter och tittar på solnedgångar och det hugger i hjärtat varje gång jag ser någon som är ute, aktiv och levande. Det gör mig lika ledsen varje gång jag ser någon som kan göra det jag inte kan göra. Det jag endast drömmer om att en gång kunna återuppleva, göra igen. Uppleva på nytt, göra på nytt. Det är inte det att jag är missunsann, för det är jag inte, även om det kanske låter så just nu. Det är bara det att det är en riktigt stor sorg att leva ett så begränsat liv inom fyra väggar.

 

Det är så förbannat tråkigt och frustrerande att endast kunna ta sig mellan säng och toa och tillbaka och ibland (ofta) inte ens det, varken med eller utan hjälp. Det är så jobbigt, så hjärtskärande att vara åskådare till sitt eget liv. Att inte kunna LEVA sitt eget liv. Det är en mänsklig rättighet, något alldeles naturligt och för de flesta helt självklart, inget man ägnar så mycket som en tanke åt, att kunna gå. Men kan man inte gå mer än några få meter åt gången, knappt stå och knappt sitta upp mer än en stund i taget, blir det plötsligt en stor del av det man tänker på. En stor del av den sorg som svärtat ner ens inre. En stor del av det man önskar och drömmer om att kunna göra igen.

 

Jag vill kunna GÅ. Kanke en dag till och med kunna springa några meter, men så långt kan jag nästan inte ens drömma. Så långt vågar jag inte tänka, det känns för svårt och för hårt. Vägen dit är så oändligt lång. Men drömma om att kunna ta promenader gör jag varje dag. Det stimulerar hundarna till. Jag drömmer också om att kunna börja rida igen. Om så bara några minuter i skritt åt gången. Det saknar jag så enormt. Hundar och hästar är en passion jag har. Något jag brinner för, men något jag inte kan utleva, ägna mig åt i den utsträckning jag vill längre. Framförallt inte hästarna då de inte kan mysa med mig i sängen, tyvärr.

 

 

Jag vill kunna ta mig fram på egna ben, beta av meterna av egen maskin. Vara självständig, vara fri. LEVA. Jag vill kunna GÅ och STÅ. INTE Halta-Stånka-Stöna-Famla-Ramla-Gå och bli helt slut, utmattad, yr, illamående och febrig av ansträngingen. Jag vill kunna STÅ. Inte luta mig över någon eller något för att ta stöd. Inte känna hur svetten rinner och hur huvudet blir tyngre och svimningskänslan växer sig allt starkare. Jag vill bara kunna GÅ och STÅ. Det är ändå sommar och fint väder ute. Ska det vara så svårt? Ska det behöva vara något jag endast drömmer om? Ska det behöva vara så här? Ja, det frågar jag mig. Men jag har inget vettigt svar ännu.