Nu är jag åter här inne på bloggen och skriver. Jag kan dessvärre inte garantera att jag är tillbaka för gott utan Lina, min Blogg-vikarie, har fortfarande befogenheter att rycka ut och skriva och uppdatera här när det behövs. Jag kan glatt meddela att jag befinner mig hemma sedan två timmar! Jag är inte utskriven utan har mitt rum på avdelningen kvar, PVK kvar och id-band kvar runt handleden. Men jag är hemma på permission och det är väldigt skönt! Hur länge jag blir kvar här hemma återstår att se. Det beror på hur jag mår och hur det funkar att vara hemma. Men jag kommer vara tillbaka på sjukhusets avdelning där jag är inskriven senast på söndag kväll.
Det var en otrolig glädje att öppna ytterdörren och mötas av min lille älskling, Trisse, som viftade hysteriskt med sin lilla svans. Han var oerhört glad att se mig och jag lika glad att se honom. Trisse är så långt ifrån en orolig hund man kan komma, han är lugnet själv. Men i och med att har saknat mig så mycket de dagar jag legat inne på sjukhuset har han inte riktigt kommit till ro. Han har gått omkring här hemma och saknat mig, letat och sökt efter mig. Det första Trisse och jag gjorde när jag kom hem var att lägga oss på soffan och vi somnade båda två. Han var lika lugn och avslappnad som alltid och det kändes som att jag aldrig lämnat hemmet för tre dygn på sjukhuset. Vilken härlig känsla!
Herr Trisse i egen hög person! Så saknad och så älskad!
Visst är jag glad att vara hemma, men jag vet att det bara är tillfälligt innan jag ska tillbaka till sjukhuset igen. Och jag är dessutom redan väldigt trött och frustrerad av alla ljud och allt ljus som är här hemma. Nu det senaste dygnet har jag legat på ett enkelrum, eller egentligen en två-sal men jag har varit utan med-patient på salen, så jag har vant mig vid totalt mörker och nästan total tystnad. Mitt nuvarande rum på avdelningen ligger lite avsides och är så mycket lugnare och tystare än när jag bodde i fyra-salen. Att komma hem till allt ljusinsläpp och alla ljud, slammer i köket, klampande på parkettgolvet och surrande kylskåp osv osv var något av en chock. Ingen trevlig sådan. Min hjärna protesterar redan mycket och jag undrar hur det ska gå med minnet. Har redan haft en minneslucka på flera timmar och ett "anfall" av total förvirring och hängande ögonlock mm idag. Men intrycks-chocken till trots är jag glad att vara hemma hos min älskade och saknade familj, bestående av både två- och fyrbenta.
Vad skönt för dig Hanna💗💗💗