hannaslillaliv.blogg.se

För att hjärnan ska få någon form av vila, tillfälligt lugn och chans till återhämtning måste jag tvinga ner kroppen och hjärnan i sömn med hjälp av starka mediciner. Det är ingen sömn som hjärnan bestämmer sig för själv, då skulle jag kunna gå dygn utan någon sömn alls, utan jag tvingas "söva ner" hjärnan till kemisk sömn. Alltså mediciner som gör att hjärnan somnar. Jag tycker inte om det. Det är skadligt för hjärnan med dessa starka mediciner, men ATG inte få någon sömn är ännu skadligare. Därför är tvångssömn ett måste då och då.

Tvångsaktivitet är också något jag utsätter mig själv, min kropp och min hjärna för varje dag. Också det för att jag måste, för att det är nödvändigt. Med tvångsaktivitet menar jag att jag måste göra saker (aktiviteter) som är nödvändiga, som att äta, dricka, sitta upp, stå upp lite, gå på toa och vara lite social (för min mentala hälsas skull!), men som jag egentligen inte alls har ork till. Jag måste alltså tvinga mig själv att göra dessa saker, dessa aktiviteter, trots att jag inte har energi tillräckligt att göra något av det.

Så när de livsnödvändiga tvångsaktiviteterna är klara måste jag tvångsvila för att jag ska överleva och undvika att bli extra kraschad, trots att jag såklart helst vill fortsätta med några små aktiviteter. Sedan är det dags för tvångssömn, att med hjälp av starka mediciner få ner hjärna och kropp i sömn, annars funkar ingenting alls och jag riskerar både att bli extra kraschad, permanent försämrad samt att dö (som man på sikt gör utan sömn).

Alla dessa tvång, alla dessa måsten och nödvändiga strategier för att jag ska kunna ha en så fungerande vardag som möjligt, samt för att jag ska kunna överleva. Utöver dessa måsten finns såklart ännu fler måsten och tvång, sånt jag måste ta tag i och lägga energi på trots att jag inte har den energin eller orken. Det är kontakt med vård, myndigheter, få ut mediciner, betala räkningar osv. Visserligen får jag mycket hjälp med detta (tack och lov, det hade aldrig gått annars) men jag är ändå inblandad med tanke på att det står mitt namn på kallelserna och på medicinburkarna.

Så mycket tvång. Men de värsta formerna av tvång är det jag hela tiden måste tvinga mig själv, min kropp och min hjärna till. Det är som att jag begår övergrepp på mig själv, jag kör ständigt över min vilja, jag passerar alldeles för ofta gränser för vad jag orkar och jag drogar mig själv (alltså med receptbelagda starka mediciner) för att få sömn. För att få leva. Eller för att fortsätta överleva, rättare sagt...

Hundarna har inte mycket tvång och måsten i sina liv. Och tur är väl det, för det ska man inte ha. Framförallt inte om man har fyra ben! De behöver aldrig tvinga sig själva att vila, sova eller vara aktiva. De gör det som faller dem in och deras kroppar och små hjärnor tolererar och lyssnar på det. Precis som det ska vara! På bild ser ni då alltså vår söta lilla flock med mamma Tyra närmast i bild, lilla Tjorven i mitten och herr Trisse längst bort. Ett riktigt gruppfoto!