Jag har ständigt väldigt dåligt samvete. För det mesta. Att jag inte kan hjälpa till hemma med det sysslor som finns att göra. Att jag inte kan vara en aktiv mamma och matte till hundarna och gå ut och gå och träna lydnad med dem som jag gjorde förr. Jag har dåligt samvete för att jag aldrig har ork eller energi att göra något, knappt ens ha ett vettigt samtal. Det dåliga samvetet är ett ständigt gnagande hål i min mage. Jag försöker att inte tänka på det, mer än ibland, som nu. Att fokusera på allt det dåliga samvete jag har tar endast massa energi, energi jag inte har råd att göra av med på något så onödigt som mina egna känslor och min egen ångest. Men trots att jag tvingar mig själv att allt som oftast fokusera på det som är bra och inte på det som ger mig dåligt samvete och allt helvete som tyvärr är raka motsatsen till "bra" finns det dåliga samvetet där ändå. Det är oundvikligt att känna dåligt samvete i min situation. Människa vill av naturen vara aktiv och till lags. Kan man inte prestera är man inte lika mycket värd, för visst mäta ens egenvärde i de prestationer man gör...?!
Ett nytt dåligt samvete som invaderar mig är det dåliga samvete jag känner för att jag inte orkar vara en lika aktiv och bra vän längre. Det tar mig hur lång tid som helst att hitta energi att svara på ett sms och ibland svarar jag inte ens för jag glömmer av. Jag får ständigt mejl, kommentarer och meddelanden från vänner och från okända personer som läser min blogg och som vill ha kontakt med mig, av olika anledningar. Hur fina meddelanden och mejlen än är kan det ta mig en månad att svara och vid den punkten är mitt dödliga samvete som ett stort hål inuti mig. Jag är en sån person som har väldigt höga, ofta orimliga, krav på mig själv och jag har hela mitt liv bedömt mitt eget värde baserat på de prestationer jag gjort.
Att det tar mig flera dagar, till och med veckor, att svara på alla fina mejl och meddelanden jag får är under all kritik, enligt mig. Trots att jag ju vet hur dåligt med ork och energi jag har. Jag tror att de som skriver till mig oftast har större förståelse för att jag tar lång tid på mig att svara än jag själv har. Det är jag tacksam för. Jag vill att alla de fina människor som skriver till mig, som berättar om sina liv och som bryr sig om mitt ska veta att jag ofta tar lång tid på mig att svara för att hjärnan är seg och energin är icke existerande. Inte för att jag inte vill svara. För det vill jag! Det är som vanligt INTE viljan det är fel på, utan allt annat. Orken, energin, hjärncellerna osv osv.
Jag känner sån glädje, tacksamhet och lägeln till alla er som på något sätt skriver till mig och jag gör mitt bästa för att svara er så fort jag kan. Jag lägger all min energi på att skriva två blogginlägg om dagen för att det är det jag vill göra, det är det jag kan göra. Sedan räcker inte alltid energin till så mycket mer. Men mina vänner finns i mina tankar, svar kommer så fort jag orkar och kan och det dåliga samvetet motas ihärdigt bort efter bästa förmåga. Det är inte heller så enkelt, men jag försöker att inte låta det dåliga samvetet ta onödig energi. Energi jag mycket hellre lägger på att skriva blogginlägg, svara på mejl, meddelanden och kommentarer samt mysa med hundarna och umgås med familjen.
Känner igen allt med detta dåliga samvete... Vi måste försöka att inte belasta oss med det men det är inte lätt. Du ska definitivt inte känna något dåligt samvete med att du inte "räcker till" (låt mejlsvar o likn få ta tid utan stress el press). Du är en otrolig ambassadör för ME då du med din stora kunskap o fina pedagogik så bra beskriver vår sjukdom och hur det är att leva med ohälsa. Du måste också ta hand om dig. Många kramar fina vän <333