Idag är det ju då årets sista dag. Sista dagen av detta år. 2017 tar slut och 2018 börjar snart. Det känns lika konstigt och jobbigt varje år. Tiden, allt som har med tid att göra, är något jobbigt för mig. Jag lever ständigt i en känsla av att tiden går för långsamt och för snabbt på samma gång. Att dagarna är evighetslånga och att tiden segar sig fram samtidigt som det känns som att den springer fram. Det ger mig ångest. Därför försöker jag att inte tänka för mycket på det. Men en dag som denna, nyårsafton, är det ganska svårt att låta bli!
Jag sov hyfsat många timmar i natt tack vare mina starka sömntabletter. Det var nödvändigt, kände jag, att få sova i natt om jag ska ha någon chans att orka med lite nyårsfirande med familjen. Vi ska vara hemma i år, bara vi fem. Mamma, pappa, Lina, Trisse och jag. Det känns väldigt skönt att inte behöva spendera nyår, framförallt tolvslaget, själv. Men samtidigt känns det tråkigt för de andras skull att de är fast här med mig. Inte för att jag på något sätt tvingat dem, självklart inte, de har själva valt att vara hemma trots att erbjudande funnits om att fira med vänner. Men jag tror att jag, att jag är fast här hemma i huset, fängslad i sängen/soffan, påverkat deras val. De vill inte att jag ska vara ensam. Inte just denna dag. Jag är ensam så mycket tillräckligt, i stort sett alla andra dagar på året, medan deras liv pågår.
Jag ser fram emot att skåla i bubbel ikväll och att jag förhoppningsvis kan tvinga mig själv till att sitta uppe en liten stund och äta och vara lite social. Det är min önskan, vi får se hur det blir. Oavsett så kommer jag ha min älskade familj omkring mig och krama och pussa dem vid midnatt när 2017 blir 2018. Det känns väldigt bra. Hur dagen och kvällen än sett ut innan så får vi åtminstone den stunden tillsammans. Det betyder otroligt mycket för mig.
Jag känner mig inte särskilt peppad inför det nya året, inte alls, helt ärligt. Varje dag är en sån oerhörd kamp. Varje dag är en sån lång uppförsbacke som jag måste ta mig upp för, vare sig jag orkar det eller inte. Men jag tar en dag i taget. Försöker se det positiva i det negativa och det ljusa i det mörka. Försöker fortsätta andas, stå ut, existera och överleva i hopp om att en gång få börja leva mitt liv. Vem vet? Någon gång i framtiden, om x antal år, kanske jag kan bli lite mindre sjuk och få tillbaka en smula livskvalitet som jag så gott som helt saknar idag. Då är 2018 ett steg i den riktningen, något jag måste överleva och ta mig igenom för att komma dit. Hoppet må vara litet. Men det är det jag lever på. Och min underbara familj är dem jag kämpar för.
Till min familj hör förstås både de tvåbenta och de fyrbenta. Tyra, Trisse och Tjorven, som vi ser på bilden här. Och Lina, mamma och pappa. Jag älskar er allihop så otroligt, otroligt mycket. Tillsammans ska vi ta oss igenom ännu ett år, trots svårigheter och motgångar men förhoppningsvis med glädje och viss medvind också. ⭐️ Gott Nytt År! ⭐️
Gott nytt år! 💛🌟💫2018💫🌟💛