hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Skillnaderna, förutsättningarna och möjligheterna är enormt stora. Inställningen och viljan likaså!

Idag cyklade mamma och pappa till och från jobbet. Enkel väg är ca 2.1 mil, vilket betyder att de cyklat ungefär 4.2 mil idag. Kanske någon kilometer längre till och med då det inte finns cykelbanor hela vägen utan de blir tvungna att ta någon liten omväg plus att det är vägbyggen typ överallt (nästan i alla fall) i vår kommun som aldrig verkar bli färdiga. Trots att de varit väldigt aktiva idag, mina kära föräldrar, var det första mamma sa till mig när hon kom in i mitt sovrum att hon vill gå ut på en promenad så fort hon har ätit. Äh...okej...?! Gör du det, sa jag.

Skillnaderna mellan dem och mig är enormt stora. Framförallt dagar som dessa. De brukar inte cykla lika många mil varje dag, pappa cyklar inte ens varje dag utan tar i regel alltid bilen till jobbet. Mamma cyklar året om, i ur och skur, men det är bara några kilometer till hennes jobb från huset i stan. Bra mycket kortare än utifrån landet alltså. Inte nog med att mamma får vardagsmotion när hon cyklar varje dag. Hon går också ut och går flera promenader med Trisse varje dag, ofta långpromenader, och ibland springer hon. Pappa är ganska flitig (mycket flitig i perioder) på att vara på STC och träna spinning och lite annat.

Skillnaden mellan dem och mig är så enormt stor! Jag har inte tränat på många år och då var jag sjuk och blev sämre av träningen redan då, men jag visste inte om det- eller ville inte veta om det- utan kämpade på. Det är många år sedan jag tog en promenad, ännu fler år sedan jag cyklade och var på gym. Nu för tiden, och sedan x antal år tillbaka, är min "träning" att ta mig runt i hemmet och att äta, resa mig från sängen och att duscha. Där snackar vi högintensiv träning med världens "träningsverk", alltså extra krasch, efteråt.

Jag är glad att mamma och pappa är aktiva, jag är framförallt glad- överlycklig- att de är friska så att de KAN vara aktiva. Det är ju många som är friska som skulle kunna vara aktiva men som inte är det ändå. Det förstår jag mig inte alls på och det gör ont i mig, i min själ, att friska människor som har kapacitet att vara aktiva inte är det. Att de slarvar bort, inte tar vara på och inte njuter av en kropp som kan gå en promenad, cykla och till och med springa.

Det gör lite ont i mig att se mamma och pappa vara så aktiva, men inte alls så farligt som när friska människor väljer lathet. De skulle prova på att inte KUNNA gå, cykla, springa. DÅ först skulle de förhoppningsvis inse hur lyckligt lottade de är som har friska kroppar och möjligheten och LYXEN att vara aktiva och hur dumma de är som inte tar till vara på den och utnyttjar den möjligheten som så många saknar.

Jag skulle göra vad som helst för att kunna gå en promenad med hundarna, börja rida igen och träna mina muskler. Men jag kan inte. Skillnaderna är enorma. Förutsättningarna, möjligheterna och viljan är enormt olika. Det är ett som är säkert. Därför vill jag säga till alla er som har friska/hyfsat friska kroppar: ta vara på det ni har och var aktiva och njut av det medan ni kan. God hälsa är en lyx, inte en självklarhet, och hälsan kan när som helst ändras och möjligheten att GÅ, STÅ och bara sitta upp kan när som helst tas ifrån än.

Älskade, saknade, fina Baltazar! Jag skulle bli så lycklig om jag skulle kunna börja rida en dag i veckan igen! Det är något jag verkligen älskar och saknar något enormt! 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anki johansson
skriven :

Du gör så gott du kan Hanna 💛
För dig och våran sjukdom är det rent av farligt att anstränga sig och kan leda till att du blir ett paket. Klart du kämpar emot det, med vila för att du måste, inte för att du vill.
Skit till dom som tror det!
Kämpa på, snart kommer våran tid 💛

Svar: Ja, jag gör verkligen det! 💙 Exakt. Men det är så många som inte har någon kunskap om det och som tror att rörelse löser alla problem. Om det ändå vore så väl! Då skulle du och jag inte sitta (ligga) i denna situation!
Nej, jag vilar verkligen inte för att jag vill. Utan för att jag måste...
Jag försöker, tro mig. Deras okunskap är bara pinsam!
Ja, Anki! Vår tid måste komma snart! 💙
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Vilka kloka ord du skriver Hanna! God hälsa är verkligen en lyx. Jag känner precis som dig, har så många drömmar om allt jag skulle göra om jag blev frisk el mycket bättre. Att kunna ta en längre promenad skulle vara mer än lyx till att börja med. Jag fick en riktigt konstig upplevelse när jag såg bilden på din fina Baltazar, kände helt plötsligt doften av häst som jag verkligen gillar, gissar att min hjärna var mer urspårad än
vanligt ; ) Kramar fina vän <333

Svar: Tack så mycket, Katarina. Skönt att ni är några (väldigt många) som tycker det. Får så elaka kommentarer... idioter är de. Och så okunniga och korkade att det är skrattretande. Visst är god hälsa en lyx! En lyx som många tar för givet och därför inte uppskattar och tar till vara på som de borde.
Ja, jag har så mycket jag skulle göra direkt, om jag bara kunde! Längtan är så stor!
Jag älskar doften av häst! Kanske triggade bilden av Baltiz (som jag kallar honom) minnen och då fick du ett doftminne? En doftflashback?
Kramar fina vän <333
Hanna Andersson

3 Margit Kääntä
skriven :

Jag håller med dig fullkomligt Hanna! Min mamma som är född-41 flänger omkring som en tonåring fast hon har slitna höfter och skolios. Jag är så otroligt glad för hennes skull men brukar tänka att det är uppochnervända världen och att jag borde vara den som hjälpte och ställde upp för min mamma. Många kramar till dig!

Svar: Det låter otroligt härligt att din mamma är så pigg! Det är ju tyvärr ingen garanti och något man bör uppskatta och ta till vara på! Ja, visst är världen uppochner!
Många kramar <3
Hanna Andersson