Jag vet inte om jag blivit permanent försämrad, ännu en gång, efter alla överansträngningar jag tvingats till den sista tiden. Sjukhusinläggningen var en mycket stor sådan, jag överansträngde både kropp och hjärna nöjet kopiöst både på grund av inläggningen i sig men också på grund av alls undersökningar jag genomgick på olika sjukhus. Eller så befinner jag mig i en tillfällig svacka. Jag tror dock inte det för jag brukar inte ha svackor eller skov när det gäller ME:n utan antingen återhämtar jag mig från krascher eller så gör jag det inte och då har jag fått ett nytt "normaltillstånd". Nått en ny nivå, en ny botten. Blivit permanent försämrad.
Jag är verkligen sängliggande 24/7. Jag kommer knappt ens upp för att äta. Faktum är att så många måltider som intages i sängen har jag aldrig haft tidigare. Jag orkar oftast inte ta mig ens till matbordet. Och gör jag det äter jag upp min portion (med stora sväljsvårigheter) och sedan är jag tillbaka i sängen innan alla ens ätit upp. Jag kan inte sitta upprätt. Jag orkar inte. Jag står inte ut med alla extra intryck som är utanför mitt sovrum.
Det känns psykiskt tufft att jag bara blir mer och mer begränsad och svårare och svårare sjuk. Jag dras ofrivilligt neråt mot botten och ljuset och syret ovanför vattenytan kommer längre och längre bort. Jag orkar knappt andas. Jag orkar knappt överleva. Det är en riktigt tuff utmaning att hålla igång bloggen. Jag orkar egentligen inte alls skriva. Men jag måste! Något ska jag ju göra, mer än att ligga och blunda och stirra upp i taket, och jag vill skriva. Viljan har verkligen inte övergett mig. Men orken har däremot övergett mig, sedan länge.
Älskade Tyra, som har de klokaste och vackraste ögon jag någonsin sett! Det är något särskilt att få möta hennes bruna blick! ❤️
Jag har bestämt mig för att skriva två inlägg om dagen och jag vill försöka hålla det, så länge det bara går. Det är det enda jag gör på dagarna. Det enda jag har kvar. Jag vägrar förlora det också. Och stödet jag får från många av mina läsare ger mig så mycket kärlek och energi att fortsätta. Så ett STORT TACK till er för det. Ni vet vilka ni är, som man brukar skriva, men det är faktiskt så. Medan jag förlorar allt mer, av både mig själv, det som en gång var jag, mina minnen som går förlorade i denna ME-hjärna försöker jag förtvivlat hålla kvar vid det jag har. Det jag inte vill förlora. Bloggen är verkligen en sån sak. Så jag försöker fortsätta skriva, mestadels på natten då allt är tyst och mörkt, och försöker intala mig själv att jag är inne i en tillfällig svacka, ett skov som strax går över. Men jag känner mig själv och denna mardrömslika sjukdom allt för väl, jag vet att jag blivit permanent försämrad än en gång. Jag måste lära mig överleva detta med och hantera mitt nya "normaltillstånd". Det är inte lätt, men det måste gå.
Hemskt att läsa detta inlägget Hanna... Jag hoppas verkligen att detta bara är något tillfälligt och ingen permanent försämring. Bara fortsätt skriv så länge du orkar. Det är det enda jag med har så jag förstår dig när det gäller det. Massa varma styrkekramar och hopp om bättring snart <333