hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Permanent försämrad och viljan att fortsätta skriva...

Jag vet inte om jag blivit permanent försämrad, ännu en gång, efter alla överansträngningar jag tvingats till den sista tiden. Sjukhusinläggningen var en mycket stor sådan, jag överansträngde både kropp och hjärna nöjet kopiöst både på grund av inläggningen i sig men också på grund av alls undersökningar jag genomgick på olika sjukhus. Eller så befinner jag mig i en tillfällig svacka. Jag tror dock inte det för jag brukar inte ha svackor eller skov när det gäller ME:n utan antingen återhämtar jag mig från krascher eller så gör jag det inte och då har jag fått ett nytt "normaltillstånd". Nått en ny nivå, en ny botten. Blivit permanent försämrad.

Jag är verkligen sängliggande 24/7. Jag kommer knappt ens upp för att äta. Faktum är att så många måltider som intages i sängen har jag aldrig haft tidigare. Jag orkar oftast inte ta mig ens till matbordet. Och gör jag det äter jag upp min portion (med stora sväljsvårigheter) och sedan är jag tillbaka i sängen innan alla ens ätit upp. Jag kan inte sitta upprätt. Jag orkar inte. Jag står inte ut med alla extra intryck som är utanför mitt sovrum.

Det känns psykiskt tufft att jag bara blir mer och mer begränsad och svårare och svårare sjuk. Jag dras ofrivilligt neråt mot botten och ljuset och syret ovanför vattenytan kommer längre och längre bort. Jag orkar knappt andas. Jag orkar knappt överleva. Det är en riktigt tuff utmaning att hålla igång bloggen. Jag orkar egentligen inte alls skriva. Men jag måste! Något ska jag ju göra, mer än att ligga och blunda och stirra upp i taket, och jag vill skriva. Viljan har verkligen inte övergett mig. Men orken har däremot övergett mig, sedan länge.

Älskade  Tyra, som har de klokaste och vackraste ögon jag någonsin sett! Det är något särskilt att få möta hennes bruna blick! ❤️

Jag har bestämt mig för att skriva två inlägg om dagen och jag vill försöka hålla det, så länge det bara går. Det är det enda jag gör på dagarna. Det enda jag har kvar. Jag vägrar förlora det också. Och stödet jag får från många av mina läsare ger mig så mycket kärlek och energi att fortsätta. Så ett STORT TACK till er för det. Ni vet vilka ni är, som man brukar skriva, men det är faktiskt så. Medan jag förlorar allt mer, av både mig själv, det som en gång var jag, mina minnen som går förlorade i denna ME-hjärna försöker jag förtvivlat hålla kvar vid det jag har. Det jag inte vill förlora. Bloggen är verkligen en sån sak. Så jag försöker fortsätta skriva, mestadels på natten då allt är tyst och mörkt, och försöker intala mig själv att jag är inne i en tillfällig svacka, ett skov som strax går över. Men jag känner mig själv och denna mardrömslika sjukdom allt för väl, jag vet att jag blivit permanent försämrad än en gång. Jag måste lära mig överleva detta med och hantera mitt nya "normaltillstånd". Det är inte lätt, men det måste gå.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 me alltidvila
skriven :

Hemskt att läsa detta inlägget Hanna... Jag hoppas verkligen att detta bara är något tillfälligt och ingen permanent försämring. Bara fortsätt skriv så länge du orkar. Det är det enda jag med har så jag förstår dig när det gäller det. Massa varma styrkekramar och hopp om bättring snart <333

Svar: Tack för att du läser och kommenterar ändå, trotscatt det är hemskt. Jag hoppas såklart att det är tillfälligt, men jag tror inte det. Jag tror (eller vet, men vågar inte erkänna det än ens för mig själv) att det är en permanent försämring.
Ja, du om någon förstår verkligen hur viktigt skrivandet är!
Massa kramar tillbaka, fina vän <333
Hanna Andersson

2 Bella
skriven :

<3

Svar: <3
Hanna Andersson

3 Jessica Högberg
skriven :

Fy så hemskt att läsa!❤
Jag hoppas du har fel, jättefel!

Svar: Tack för att du läser ändå ❤️ Jag tror (eller vet) tyvärr att jag inte har fel 😢😥
Jag vågar nog bara inte erkänna det ens för mig själv riktigt än...
Hanna Andersson

4 Netti Starby
skriven :

Usch vad fruktansvärt du har det och många styrkekramar från mig! <3

Svar: Det är inte roligt :( Många kramar <3
Hanna Andersson

5 annicaslivvidhavet.blogg.se
skriven :

Styrkekramar till dig 😍
Nu har jag läst ikapp mig igen på din blogg.
Jag hoppas oxå att du har fel angående ditt mående.
Jag var oxå långt djupt nere i min ME för några år sedan men sen vände det.
Så jag håller tummarna för dig att det vänder för dig en dag oxå.
Tur att du har Trisse.
Det är ett väldigt sällskap med husdjur.
Ha det så bra det går. 🐕

Svar: Så trevligt att du läser min blogg, Annica :) Jag tror tyvärr inte att jag har fel. Eller jag vet det, rättare sagt. Jag känner min kropp och sjukdomarna så väl vid det här laget och har drabbats av så många permanenta försämringar tidigare, så jag vet tyvärr hur det känns.
Ja, du och många andra har varit väldigt lyckosamma som fått den typ av ME som stannat upp och vänt och att ni efter vändningen långsamt blivit bättre.
Jag verkar dessvärre inte alls ha den typen av ME och att jag är så ung och så väldigt svårt sjuk gör att det antagligen inte lär bli någon vändning utan någon behandling i framtiden (detta är vad min läkare på Gottfries säger). Tråkigt, men tyvärr sant. :(
Ja, det är tur att vi har våra älskade djur. Messi och hundarna! <3
Tack, detsamma! Kramar <3
Hanna Andersson

6 Katarina
skriven :

Så ledsamt med det du skriver. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få en vändning från det riktigt dåliga måendet och att det trots allt är en svacka/skov av den längre sorten, detta eft allt du gått igenom. Förstår att det känns mer än hopplöst, Hanna. Du är otroligt duktig att skriva och vi är många som uppskattar din fina blogg. Viktigt att du tar hand om dig och inte skriver mer än du har ork till.
Lilla Tyra har verkligen kloka ögon så förstår vad du menar : ) Tack så mycket för dina ord eft min förra kommentar ; ) Varma kramar fina vän till dig o till de fyrbenta <333

Svar: Ja, det är ledsamt. Det känns verkligen i själen hur ledsamt det är. Det hoppas jag med, men jag tror, eller vet rättare sagt, att det inte är ett skov eller en tillfällig svacka. Det är en permanent försämring. Sjukhusinläggningen och allt runtomkring tog så extremt mycket av mig att jag inte kommer hämta mig från det. Om det var en tillfällig svacka skulle jag känna att jag var på väg uppåt nu och så är det verkligen inte. Jag känner min kropp och sjukdomarna alldeles för väl och vet hur de funkar. Jag försökte nog mest intala mig själv att det är en tillfällig svacka, ett skov, när jag skrev inlägget.
Ja, det känns mer än hopplöst. Tack så mycket, fina Katarina <3 Det var snällt sagt <3
Jag försöker allt att ta hand om mig och inte skriva tills jag kraschar, men det är svårt. Skrivandet betyder så mycket, det är det jag har kvar. Men jag skriver mest på natten när det är mörkt och stilla och det motverkar skriv-krasch i alla fall!

Tyra har fantastiska ögon, de är kloka <3 Jag menar det, Katarina, det vet du <3
Varma kramar från oss, både två- och fyrbenta <333
Hanna Andersson

7 Nilla
skriven :

Så ledsamt att läsa om din försämring, det finns ju inga ord i världen som kan hjälpa eller trösta. Kram

Svar: Nej, egentligen inte. Men stöttning och en kran från en vän är alltid välkommet <3 kram
Hanna Andersson

8 Jessica Högberg
skriven :

Då erkänner inte jag heller❤

Svar: Det är bra, tack Jessica för allt ditt stöd ❤️❤️
Hanna Andersson

9 Magnus
skriven :

Så ledsamt för dig, Hanna! Sorgligt att läsa. Jag läser allt du skriver även om jag inte kommenterar så flitigt. Du finns med oss!

Svar: Det är mycket ledsamt och sorgligt. Tack, Magnus för att du läser! <3 Tack <3 Hälsa alla!
Hanna Andersson