Jag ligger här i sängen och vilar och svettas floder, fryser, skakar och mår väldigt illa. Utmattningen är total och jag mår riktigt pyton. Inte värre än vanligt, förvisso, men idag har jag ätit lunch, det är inte alla dagar jag orkar det, och det tog ordentligt med energi. Det får jag lida för nu. Inte nog med att jag satt upp en liten stund när jag åt, skar med besticken och tuggade och svalde. Jag värme tallriken med mat som blev över från igår i micron också. Det händer aldrig av den mycket enkla anledningen att jag egentligen inte orkar det. Antingen gör någon annan det för mig, eller så skippar jag lunchen på grund av att jag inte kan fixa något så enkelt som att värma maten i micron och bära fram till bordet eller in till sängen.
Men idag var jag så illa tvungen att äta lunch eftersom jag är hemma ensam till sex-halv sju. Lina, mamma och Trisse är ju iväg och vandrar och pappa arbetar. Det är skönt att vara ensam för det är så tyst och lugnt. Samtidigt saknar jag Trisse extremt mycket och jag är väldigt låst, ännu mer fängslad i sängen än vanligt då jag inte kan be någon hämta något för mig. Så det betyder att jag antingen får vara utan vatten om mitt glas är slut eller att jag får kämpa mig iväg till köket (som bara ligger några få meter bort) och hämta nytt vatten. Gissa vilket av alternativen det blir?
Jaja, jag ska inte klaga. Jag överlever och jag vet att det finns många svårt sjuka som är ensamma såhär mycket hela tiden. Det är inte jag och det är jag glad för, även om den här mängden tysthet vore helt underbar att uppleva varje dag!
Bara en liten hälsning och tanke ifrån mig 🥀. Visst är det konstigt att man blir så trött av att äta 🍴! Kram 💙💙💙