hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ensamheten går att hantera, otryggheten är värre...🤕

Nu när de andra börjat jobba igen är ensamheten tillbaka. Jag är visserligen mycket ensam även när de är hemma på eftermiddagar och kvällar och nu på semestern men det är skillnad att ha dem i trädgården utanför sovrummet eller hos några grannar en bit bort jämfört med flera mil från mig på sina arbetsplatser. Ensamheten blir en annan. Jag kan inte bara be om att få ett glas vatten och det är ingen som kommer in till mig och serverar lunch. Eller ja, Lina jobbar ju inte heltid och dessutom mest kvällar så hon brukar hjälpa till med både frukost och lunch innan hon går till jobbet och sedan kommer mamma och pappa efter bara några timmar då de slutat sina jobb. Så jag är egentligen inte ensam så mycket mer, men det är på ett annat sätt.

På många sätt är det väldigt skönt de timmar Trisse och jag är helt ensamma. Det är tyst och lugnt och ingen som klampar på golven och stökar runt och för oväsen. Och samtidigt känner jag mig ensam, trots att jag har världens bästa sällskap i Trisse. Det är egentligen inte ensamheten i sig som är svår, för jag har inget emot att vara själv, så länge jag har Trisse med mig tycker jag bara det är skönt. MEN jag känner mig så utelämnad när de andra är på jobbet. Om jag skulle drabbas av kramper, eller bli så yr att jag inte kan röra mig en millimeter, eller om jag drabbas av en förlamning som håller i sig i flera timmar eller om jag börjar spy så har jag INGEN som kan hjälpa mig. Ingen som kan ta hand om mig. Det känns otryggt.

Ibland funderar jag på om jag borde ansöka om att få trygghetslarm om jag skulle ramla eller något annat händer. Men jag tror inte jag skulle bli beviljad det eftersom jag bor hemma och jag inte är ensam mer än kanske tre- max fyra timmar om dagen. Det kan såklart hända mycket på bara några timmar och när jag drabbas av förlamningar eller är så yr att jag knappt vet vad jag heter kan jag inte ringa någon granne eller annan om jag skulle behöva hjälp. Vi får se hur det blir. Men jag känner mig otrygg och det är inte en rolig känsla. Ensamheten står Trisse och jag ut med så länge vi har varandra!

Bättre sällskap går inte att få! Älskade herr Trisse! 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 N
skriven :

Jag tror du skulle bli beviljad trygghetslarm. Är ju för såna tillfällen du är ensam som det är till för , även om en inte bor själv. Hade jag varit din handläggare hade du iaf fått det ;)

Svar: Kanske, kanske inte. Orkar inte ännu en ansökan och ännu ett potentiellt avslag. Det tae så enormt på krafterna. Tack, N. Det känns skönt att veta! ;)
Hanna Andersson

2 N
skriven :

Förstår det....
Under mina år som handlggare av bl.a ansökningar om trygghetslarm har jag aldrig varit med om att det gjorts avslag på det. Bara ansökan i sig själv, att någon tar sig för att faktiskt ansöka, tolkade vi som tillräckligt stor otrygghet för att bevilja larm. Och larm är en väldigt billig insats för kommunen jämfört med alla andra insatser från dem.

Svar: Okej, det låter betryggande! Du ger mig så mycket bra info! Tack för det. Jag skickar ett pm till dig snart och frågar om hur ansökan går till, om det är okej! Kram <3
Hanna Andersson

3 N
skriven :

Det går fint. Svarar nog ikväll el så. Ska handla m htj å lite sånt idag

Svar: Tack! Hör av mig senare ikväll då! Lycka till med handlingen :)
Hanna Andersson