hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Alldeles för dålig framkomlighet för de med funktionsnedsättningar som ger rörelsehinder! ♿️

Jag skulle tro att Sverige som land är ett av de länder där "handikappanpassningen" är som bäst. Vi har särskilda handikapp-platser för bilen där rörelsehindrade med ett särskilt tillstånd kan stå för att få kortare avstånd till t ex affären. Vi har allt som oftast en eller flera hissar i varuhus och det brukar finnas toaletter som är särskilt anpassade för de som behöver komma in på toaletten med rullstol/rullator. Det finns trottoarer och cykelbanor och det finns blindskrift lite varstans.

Då jag inte är synskadad kan jag dock inte göra någon bedömning om det finns tillräckligt med anpassningar eller ej för de med synskador, men jag hoppas innerligt att det gör det! Vad jag däremot kan konstatera är att de anpassningar som finns för oss med rörelsehinder, olika funktionsnedsättningar, är alldeles för få och att de som finns ofta är mycket bristfälliga. Jag har en rad exempel såklart.

Vid vårdcentraler och sjukhus brukar det finnas hyfsat gott om handikapp-p-platser (fattas bara!) men på övriga platser i städer är det för få, utan tvekan. En storstad som Göteborg borde ha gott om dessa särskilda p-platser för rörelsehindrade, men inte då. Det är inte bara det att det finns för få, det finns knappt någon! Det är under all kritik.

Trottoarerna är inte särskilt breda och det är fullt med gupp och hopp och trottoarkanter överallt. Ska man passera gatan måste man krångla sig över ett eller flera spårvagnsspår (vilket inte är lätt och mycket plågsamt för någon med sju diskbråck!). Mataffärer har ofta för smala gångar och för dåligt med svängrum och kassorna är inte på långa vägar anpassade efter någon som sitter ner och inte kan sträcka sig så långt. Detta gäller de flesta stora klädkedjorna och de flesta andra butiker man kan tänkas våga sig in i, med risk att välta ner lite allt möjligt då platsen är så knapp.

Det är väldigt lätt för personer som inte har någon funktionsnedsättning att strunta fullkomligt i hur samhället är uppbyggd, hur tillgängligt det är för alla. Men har man en förälder, ett barn, ett syskon, en partner, en kompis som sitter i rullstol/använder rullator är situationen än annan. Då styrs plötsligt hela livet av detta. Tillvaron och vardagen är totalt beroende av hur framkomligheten ser ut i samhället, i den lokala mataffären, i klädbutiken, på biblioteket, arbetsplatsen, skolan, förskolan, vårdcentralen, sjukhuset, bowlinghallen osv osv.

Även ställen som har någon form av anpassning, som handikapp-toalett (jag tycker inte om namnet "handikapp" men det är vad det kallas och jag kommer just nu inte på något bättre att ersätta det med), en ramp upp till entrén eller en bräddad trottoar har brister. Jag kan inte ens minnas hur många ställen jag vart på där jag och den som kör mig i rullstolen glatt konstaterat att puh, det finns en hiss här, för att sedan upptäcka att den endast är till för personalen. Eller så är den Ur Funktion!

Det är inte helt ovanligt, snarare sjukt nog vanligt, att anpassade toaletter har trösklar in till själva toan. Men hur tusan tänkte de där?! Det kan väl inte finnas en anpassad toalett med bredare ingång och räcken att hålla i vid toaletten som har en tröskel in?! Personer i behov av den toan kommer troligtvis åkande i rullstol eller gående med rullator och riskerar att inte ta sig över tröskeln. Vad ska de göra? Använda en vanlig toalett? Nej, det går ju inte av uppenbara skäl. Hålla sig tills han/hon kommer hem?! Mm, strålande.

Denna tillgänglighet, eller rättare sagt otillgänglighet, som vårt samhälle är uppbyggt av gör prompt att vissa medborgare inte är välkomna. De är inte önskade. Samhället är inte anpassat efter "sånna som de". Såna som jag. Hur ska vi känna oss välkomna när det är så här samhället ser ut? Hur ska jag känna att jag får vara här, att jag har en plats? Att jag får finnas?

(Bilden är tagen för några år sedan!). Så här bred är rullstolen Ralf och jag. Och vi har svårt att få plats ute i samhället. Helt galet. Detta gäller såklart även rullatorer, men också barnvagnar. 

Senaste gången jag var på stan, det är väldigt längesen såklart, var Lina och jag inne på Lindex och först och främst höll vi på att inte ta oss fram någonstans i hela affären. Det var så trångt att vi fastnade i alla klädhängare och hyllor och allt annat som fanns. När jag väl skulle till kassan och betala det jag ville ha kom vi inte fram där heller. Så Lina fick ta mitt betalkort och gå de sista två stegen fram och betala för mig som om jag vore mindre intelligent eller bara för lat.

Så när mysbyxorna väl var betalade skulle vi köra vidare, men vi kom inte fram på grund av ännu en nedrans klädställning. Så vi fick helt enkelt be alla som stod i kö att flytta på sig så vi kunde backa ut den vägen. De makade ofrivilligt på sig och jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken och var antagligen högröd i ansiktet. Jag skämdes. För sånna som jag, folk i rullstol ska hålla sig inne. Det finns inte plats för oss i klädaffärer, vi är inte välkomna där. Tårarna rann väl ute på gatan kan jag säga. Och detta är inget ovanligt. Det är så här det är.

Men trots att jag skämdes, som jag såklart inte alls borde gjort då det inte är mitt fel att Lindex inte vill ha rullstolsburna kunder, har jag alltid någon med mig som kör och mod att gå ut på stan och köra på alla klädställningar i hela klädaffären. Det är inte alla som har. Och hur framkomligheten ser ut kan göra skillnad mellan att den drabbade individen, och kanske hela familjen, kan följa med ut på stan eller tvingas stanna hemma på grund av att den platsen de ska till inte är anpassad nog för någon med ett rörelsehinder. Eller att modet, självförtroendet, inte finns att göra väg för sig där det är möjligt. Det är riktigt, riktigt sorgligt.

Vad som också är riktigt sorgligt, som de flesta friska aldrig ens lagt märke till eller ägnat så mycket som en tanke, är att samhället inte är för alla. Det är inte anpassat för de med funktionsnedsättningar som har någon form av hjälpmedel för att ta sig fram. För det är bara så. Och detta är Sverige, 2017. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Martina
skriven :

Ja, det finns verkligen utrymme att förbättra mycket. Märkte det mycket med min morbror som var rullstolsburen och förlamad. Vi stötte ofta på hinder, och fördomar. Mycket hann förbättras under de över 40 år han tog sig fram i rullstol och det får man vara tacksam för, men det finns såklart mycket kvar att göra. Många andra länder är ju självklart mer katastrof än här. Räcker ju att ta sig till moderna London, där det varken finns hiss eller rulltrappa i tunnelbanan. Men å andra sidan ska man aldrig jämföra med andra, bara för att det är bättre här betyder det inte att det inte kan bli ännu bättre! (Ungefär som när folk säger att Sverige minsann är det mest jämställda landet i världen och att vi inte ska klaga....eh jo, det finns massor kvar att göra!) Så, sedan min morbror råkade ut för sin olycka 1969 har det hänt mycket i positiv riktning....men så jäkla mycket finns kvar att göra. Det känns som att utvecklingen stannade till någonstans på vägen :(

Svar: Du skriver så klokt och bra, Martina! Verkligen en klockren analys av hur det står till, gällande både anpassningen för funktionsnedsatta och jämställdheten. Jag har inget att tillägga, det du skrev är totalt sant och mycket bra!
Kram
Hanna Andersson

2 N
skriven :

Nä samhället är verkligen inte till för oss som tar oss fram på hjul :/

Å inte ens de ställen som är "anpassade" är alltid möjliga att ta sig in och fram på. Ramper som är aldeles för branta o därmed livsfarliga, eller så smala att det inte går att köra på dem är tex ett väldigt vanligt fenomen. Eller som jag stött på aldeles för många ggr. Typ tre trappsteg upp till hissen, eller ramp in för att sen mötas av ett par trappsteg. Stor vits liksom att bemöda sig med att bygga tillgängligt om en inte gör det hela vägen :/ /Hon som bor i landets förmodligen minst tillgägnliga stad. (Du bor i en extremt tillgängl stad i gämförele ;) )
Inte ens när jag låg inne på sjukhus kunde jag ta mig varken in på toan eller in på avdelningen själv, Då det inte var tillgängligt för rullstolsburna!

Svar: Nej, samhället är verkligen inte till för oss som tar oss fram på hjul! :(
Det förstår jag mig inte alls på. Anpassningar som finns men som är så dåliga att de ändp inte går att använda. Det känns lite som att "så, här har ni en ramp" och så är man av med problemet. Men att den inte går att använda och att den inte tjänar sitt syfte spelar mindre roll.
Självklart har vi det som bor i storstäder som bor nära storstäder väldigt mycket bättre anpassning, det är jag väl bedveten. Men detta inlägg var inte skriver för att belysa hur dålig just MIN framkomlighet och tillgänglighet är, utan hur det ser ut för oss alla som sitter i rullstol/har rullator osv.
Hur samhället ser ut just nu spelar inte så stor roll för mig som är helt sängliggande och som aldrig är ute på stan. Men det är ändå en viktig fråga att lyfta, tycker jag.

Att du inte tog dig in på toan ens på sjukhuset är under all kritik!
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Hej! Du är fantastisk som orkar kämpa på med allt. Styrkekram

Svar: Hej! Tack så mycket, det var snällt sagt! Kram
Hanna Andersson

4 N
skriven :

Förstod att du menade på att visa på hur dålig framkomligheten för alla oss på hjul. Jag tänke mest att det du upplever ju visar på att det ju är så dåligt som det är även där det är förhållandeis "bra".

Men som tur är finns det bra exempel oxå :) Så går framåt om än med myrsteg och tyvärr en hel del kliv bakåt oxå emellanåt.

Svar: Precis. Om det ser så dåligt ut där jag bor, vid Gbg, hur ser det då ut där det är som sämst anpassat?! Ja, klart det finns bra exempel oxå, men de är för få.
Hanna Andersson