hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det ser annorlunda ut nu för tiden jämfört med förr...

Ikväll är pappa, Trisse och jag ensamma hemma. Lina arbetar kväll och mamma är iväg med jobbet och kommer inte hem, ut hit till landet alltså, förrän i morgon förmiddag- hon är ledig imorgon. Pappa, Trisse och jag har alltså en kväll för oss själva. Det är mysigt, men dessvärre ser det inte alls ut som det gjorde förr. Då hade vi umgåtts just nu, sett en film eller följt en serie som bara vi två tittar på tillsammans. Vi hade tagit vara på varandras sällskap, ätit något gott och sedan tittat på fotbollen som går på tv senare ikväll.

Så fungerar det inte nu längre. Jag ligger här i sängen (såklart, vad annars...?) och har gjort hela dagen. Jag ska verkligen försöka att komma upp en liten stund så vi kan äta tillsammans, det är alltid lite mer möjligt ju färre det är som är hemma, är alla hemma, eller både mamma OCH pappa låter det på tok för mycket för att jag ska kunna lämna sovrummet ens för några minuter.

Så lite mat hoppas jag att jag får i mig ikväll, allra helst i sällskap av pappa och Trisse. Men mer än så blir det inte. Jag som älskade att kolla på fotboll! Jag som visste vad spelare från andra nationers landslag heter och som tyckte det var intressant att följa vem som vann och vem som förlorade matchen. Jag som fullkomligt stormtrivdes i soffan bredvid pappa, helst lutad mot honom och med Trisse i någons knä, tittandes på vår serie, den bara vi två följde och kunde diskutera utan mammas och Linas involvering.

24 var en av de serier som var "min och pappas". Som vi följde i vår ensamhet och som vi hade för oss själva. Det är bra att ha något eget med varje medlem i familjen. En serie, ett  spel, en aktivitet, en hobby. Vad som helst. Men egentid med sin pappa, mamma, syskon mm är bra! 

Jag saknar det där så otroligt mycket. Kvalitetstiden. Att vara med, känna gemenskapen, ha och vara sällskap. Leva. Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen, att jag en dag kan gå ut från sovrummet, stänga dörren efter mig och leva lite. Utan att sedan straffas. Tänk så underbart...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Jessica Högberg
skriven :

Hoppas ni får en liten fin och god middagsstund!!

Svar: Tack, det fick vi <3
Hanna Andersson

2 Heléna
skriven :

Det betyder verkligen så mycket att få ha just den den egentiden med en förälder - få vara på tu man hand och ha egna saker. Jag och pappa gick på speedway och så var vi och fiskade. Mamma och min lillebror var hemma då och gjorde saker som de tyckte om att göra tillsammans. Jag försöker att göra egna saker jag också med mina barn, men intresset från deras sida är lite skiftande ;) Jag försöker iallafall :D Tur jag har Dessi som alltid vill ha egentid med mig :D Hoppas du kommer tillbaka till ett mående som gör det möjligt för dig att åter kunna göra alla dessa saker med din pappa som du har orkat att göra tidigare. Godnatt och sov så gott <3 Många stora kramar världens bästa Hanna <333

Svar: Ja, så är det. Det är väldigt viktigt. Så mysigt det låter! <3
Förstår att du försöker med dina barn, men dels måste det bara svårt mär de är så många att hitta tiden. Och så är det ju så att alla intevill umgås med sina föräldrar så mycket. Sån är inte jag iaf. Jag älskar att vara med familjen och göra saker. Mitt problem är istället att jag inte orkar göra det jag vill, själv och tillsammans med dem.

Precis, det är tur att vi har våra små pälsklingar! <3
Det hoppas jag med! Det ser dock inte så ljust ut, men man ska aldrig ge upp.
Många stora kramar världens finaste och bästa Helena <333
Hanna Andersson