Ingen ser hur mycket jag lider. Ingen kÀnner den fruktansvÀrda smÀrta och vÀrk jag tvingas stÄ ut med hela tiden. Ingen kan förestÀlla sig hur svÄrt jag har det och hur mycket jag kÀmpar för min överlevnad, varje minut. Inte ens min familj som ser mig i mina vÀrsta stunder, som tvingas ta hand om mig, leda mig till toan, bÀdda ner mig i sÀngen, skÀra upp min mat nÀr jag Àr för svag, kan förstÄ. Det syns inte pÄ mig hur mycket jag lider och hur mycket jag kÀmpar. Jag lider i det tysta. Jag Àr sÄ ensam i min kamp.
Det syns inte pÄ mig hur sjuk jag Àr. DÀrför Àr det lÀtt att luras, tro att jag mÄr okej, att jag har en "bra dag". Men jag Àr en riktig fighter som Àr extremt duktig pÄ att dölja hur dÄligt jag egentligen Àr, hur svag kroppen Àr och hur dÄlig hjÀrnan Àr. Jag ler, jag sitter upp i soffan och dricker mitt kaffe. Jag lÄtsas lyssna pÄ det som sÀgs, kanske nickar jag instÀmmande. Jag verkar vara nÀstan som vem som helst. Det syns inte pÄ mig hur extremt ont jag har. Att svetten rinner, att det susar i öronen och att hjÀrnan Àr sÄ trött att jag slutat lyssna för lÀngesen. Jag sitter och ler, men helst vill jag försvinna ner under marken. Kroppen Àr sÄ utmattad att det Àr som ett trÀningspass att sitta upp. Pulsen Àr skyhög, kroppen skakar och förlamningen Àr pÄ vÀg att lÀgga sig över mig.
Att vara med en liten stund, delta i nÄgot sÄ enkelt som en fika Àr extremt utmattande för mig. Det Àr som att springa ett maratonlopp. Försök sjÀlv göra det med influensa, magsjuka, kristallsjuka, baksmÀlla osv osv och se hur enkelt det Àr. För varje minut jag pressar mig sjÀlv att sitta upp blir straffet hÄrdare. Straffen jag fÄr syns lika lite som lidandet i sig. Vi mÀnniskor lever ofta i tron, eller hoppet, att det som inte syns inte finns. Om det ÀndÄ vore sÄ vÀl. Ingen kan se hur mycket jag plÄgas, hur mycket jag lider och hur hÄrt jag kÀmpar. DÀrför berÀttar jag om det för att förhoppningsvis fÄ lite förstÄelse. För det Àr tyvÀrr sÄ att det som inte syns finns, verkligen. Att lida i tystnad Àr inte lika med att inte lida alls. Jag skulle snarare sÀga att vi som lider i tystnad lider mest av alla.
KĂ€nner igen sĂ„ mycket, tror vi med bl a ME blir vĂ€rldsbĂ€st pĂ„ att spela teater nĂ€r vi vĂ€ldigt sĂ€llan försöker vara sociala. Jag kan ocksĂ„ klara ett par timmar med starka vĂ€rktabletter i kroppen (med lĂ„ngt mellan dessa ggr)och det kanske ser ut som jag Ă€r ok trots att min kropp och hjĂ€rna lider enormt och sedan ocksĂ„ denna dyra betalning man fĂ„r efterĂ„t... Hoppas att du ska kunna Ă„terhĂ€mta dig nu. Kramar och ha en sĂ„ bra fortsatt pĂ„sk som möjligt. đ„đŒ