hannaslillaliv.blogg.se

Det finns inget enkelt sätt att skriva detta på, men som alltid vänder jag mig till orden och skrivandet som en form av terapi. Detta är inget undantag. Hur jobbigt det än är att skriva om detta och sätta ord på det vi nu går igenom måste jag berätta och dela med mig. I fredags fick min älskade tvilling Lina, min favorit-människa på denna jord, ett mycket ledsamt besked. Hon har tyvärr drabbats av hudcancer. Vi fick detta besked strax innan helgen drog igång och trots att vardagen nu är här igen är vi är fortfarande chockade, hela familjen. Hon har drabbats av Malignt melanom. Den värsta formen av hudcancer man kan få. Hon är endast 22 år gammal. Det är ofattbart.

Vi vet ännu inte så mycket då hon inte varit på utredning än. Men som väl är verkar det som att cancern är tunn, alltså att lagret av cancerceller på leverfläcken är tunn och det är en väldigt god nyhet då det i så fall brukar innebära att det inte spridit sig. Hon kommer bli remitterad till hudläkare så snart som möjligt. Väntan tills det att hon får komma till en specialist som går igenom henne topp till tå, utreder och säkerställer vilken behandling hon ska få känns oändligt lång. Jag vill bara spola fram tiden. Få svar, få hopp. Det enda som ger tröst just nu är vetskapen om att cancervården i Sverige är något som oftast fungerar. Vi var verkligen inte beredda på detta besked. Hur skulle vi kunna ana att Lina, som för övrigt är helt frisk, går med en tickande bomb på sin kropp i form av en ful leverfläck? Det är liksom ingenting man tänker sig ens i sin vildaste fantasi. Framförallt inte om en tjej på blott 22 år som skyr solen som en vampyr.

För tre-fyra veckor sedan tog Lina bort två leverfläckar på ryggen som kliade och blödde. Det är inget nytt, hon har tagit bort flera leverfläckar tidigare varav första gången redan på mellanstadiet. Men aldrig tidigare har leverfläckarna visat sig vara något fel eller farligt med. Förrän nu. Samtalet hon fick i fredags golvade oss totalt. Bara ordet cancer gör något särskilt med en. Att min situation ser ut så som den gör underlättar inte direkt för oss. Vår familj har det tufft ändå, vi behöver inte en cancerdiagnos att oroa oss över ihop med allt annat.

Jag har varit sjuk i så många år att det blivit vardag. För vår familj är det självklart att jag tillbringar mina dagar, mitt liv, i sängen med svåra smärtor, hemsk utmattning osv osv. Det har varit en jakt på diagnoser, en rimlig förklaring till vad som är fel på mig, som pågått i flera år. Diagnoserna har kommit en efter en. Förklarat mer och mer. Blivit allvarligare och allvarligare. Jag har blivit sjukare och sjukare och kämpar nu för mitt liv. Och ingen av sjukdomarna går att göra något åt, de är alla kroniska och obotliga. Så har vi Lina, som vi trodde var frisk. Som en dag får livet uppochnervänt på grund av en sjukdom vi inte trodde hon har. Det har aldrig funnits någon misstanke att hon skulle vara sjuk eftersom hon mått till synes helt bra. Livet är allt bra konstigt. Det går inte att förstå sig på det allra minsta. Och det är orättvist.

Det är lätt att gräva ner sig i sorg just nu. Bli destruktiv, överösas av tankar om hur orättvist och hopplöst allt är. Visst måste man få känna just det, att livet är riktigt orättvist och ofta också hopplöst. Jag är rädd. Jag är rädd att jag själv ska dö och det är jag van vid. Något jag inte är van vid är en rädsla över att Lina ska dö. Beskedet att Lina har cancer har onekligen startat en hel del tankar. Nu tror jag inte att Lina kommer dö av cancern, den verkar tack och lov inte ha spridit sig utan är under kontroll. Men det är ändå läskigt. Jag tror att Linas cancerdiagnos faktiskt innebär att hon har fått lite mer förståelse för hur jag har det som sjuk och tvärt om, att jag fått mer förståelse för hur Lina har det som anhörig till mig som är sjuk. Vi får testa på varandras roller lite på något konstigt sätt. Ofrivilligt såklart, men det är nog ganska nyttigt.

Detta är såklart oerhört tungt för hela familjen. Vi har tillräckligt att stå i och har redan gått igenom så mycket. Med mig som är mycket svårt sjuk och döende är cancer det sista vi vill tampas med. Något som ringer i mina öron är pappas ord när han fick beskedet i fredags, då sa han upprepade gånger: "räcker det inte nu?!". Och jag håller med. Kunde det inte räckt med mig?! Måste också Lina bli sjuk? Varför måste så mycket hela tiden kretsa kring sjukdomar, behandlingar, rädslor för att dö och överlevnad?! Vad hände med den trista grå vardagen som övergav oss för längesen? Den vill jag ha tillbaka nu.

Jag kan inte riktigt ta in detta hemska besked. Det kanske låter konstigt, men om jag kunde skulle jag ta cancern från Lina. Ha den själv. Så hon får gå fri. Jag är redan dömd ett liv med sjukdomar. Det känns helt enkelt för tufft att min älskade tvilling också måste vara sjuk. Men å andra sidan är Lina bättre rustad att överleva cancer. Tänk om min stackars svaga kropp skulle drabbas av cancer?! Det skulle den inte orka fightas mot varken bra eller länge. Jag sa till pappa i fredags att det är synd för honom och mamma att det inte finns ångerrätt på 22 år för sina barn. Att få en svårt kroniskt, multisjuk dotter och en dotter med malignt melanom kan knappast räknas som önskvärt och jag hade mycket väl förstått om de utnyttjade ångerrätten/bytesrätten vilken minut som helst! 

Här är vi, jag och min älskade, älskade tvilling! För de som inte vet är det jag som har solglasögon, såklart...! ;) 

Vår familj är stark som få. Och vi har varandra. Och vi ska klara av detta också, både Lina och jag. Trots den nervösa väntan på mer besked angående cancern ska vi försöka njuta av påsk-veckan och leva så vanligt det bara går. Men visst ser mycket annorlunda ut nu jämfört med i fredags innan cancer-beskedet släpptes som en bomb över oss. Livet är skört, det kan förändras och ryckas ifrån en på en kort sekund. Därför måste vi ta hand om de vi älskar och leva i nuet. Försöka se ljuset i tunneln och komma ut på andra sidan. Starkare, visare, med en ny uppskattning för livet. Och förhoppningsvis cancerfria!