När jag vaknade, eller rättare sagt blev väckt, var vi framme i Skaftö utanför stugan min moster med familj hyr. Vi blev bjudna på lunch och sedan smultron- och blåbärspaj till kaffet. Ett riktigt kalas, med andra ord! Trots utflykten igår klarade jag lunchen med alla tillhörande intryck, ljud och ljus. Det är klart att hjärnan blir tröttare och tröttare för var minut som går, men tack vare alla medel som jag använder för att stänga ute omvärlden klarade jag det hyfsat.
Efter lunchen packade vi in oss i bilen och åkte en knapp halvmil till Fiskebäckskil. Vi hade världens flyt och hittade parkering direkt, två stycken bredvid varandra dessutom. Vi tog en promenad runt Gullmarsstrand. Det var väldigt idylliskt med vita hus med röda tegelpannor på taket. Smala gränder och gator där luften bokstavligen stod still. Det var varmt och kvalmigt men väldigt mysigt att gå/rulla runt och titta och ta in allt. Många mysiga små välskötta trädgårdar med mängder av vackra blommor. Jag tittade mig storögt runt på alla vackra färger och tog in de söta dofterna.
Vi stannade till vid ett litet café och åt glass. Det var skönt i skuggan, men vid det laget var min rygg så slut att jag helt ärligt mest längtade tillbaka till bilen. Jag får alltid agera packåsna där jag sitter i rullstolen. Det tror jag det, jag är ju en rullande förvarings-mackapär! Mamma och pappa turades om att slita för att rulla mig upp och ner för alla branta backar. Snacka om att jag alltid känner mig som en belastning. En tung, svårmanövrerad sådan!
Vi åkte tillbaka vid stugan och vände och en man fattigare åkte vi till havet. Alla utom Lina och pappa badade (förvånande att de inte badade...eller inte!). Det var extremt långgrunt och jag som inte kan gå mer än i bästa fall 50-100 meter fick helt enkelt gå tills vattnet nådde till knäna och sedan sätta mig ner. Några simturer orkar jag ju inte ändå, så det gjorde ingenting alls! Mamma försökte simma men gick på grund! Det passade barnen, mina små kusiner, alldeles utmärkt att det var så långgrunt. Trisse trivdes också med det. Han gick ut till mamma så vattnet nådde honom till magen och sedan, när jag ropade på honom kom han vadande och skuttande till mig på stranden. Han fick ordentligt med motion och tyckte det var väldigt roligt på samma gång! Denna procedur upprepades några gånger och sedan var han så svalkad och exalterad att han kutade runt som en galning. Han såg ut som en flygande köttbulle, tassarna nuddade knappt marken när han for runt. Sen lugnade han ner sig och blev sitt vanliga, lugna och sansade jag.
Nu vilar jag mig en stund i soffan, instäng i stugan och lite skyddad från de högljudda barnens och deras lek. Snart är det middag och då är det bara att stiga upp och se glad ut igen. Trots alla starka mediciner jag proppar i mig med jämna mellanrum har jag rejält ont och värken stegras och stegras. Utmattningen, hjärntröttheten, illamåendet, yrseln osv osv också. Det är alltid en fråga om uthållighet och hur mycket jag orkar bita ihop och stå ut. Och sedan kommer man till en gräns och då är det stop. Eller så passerar man gränsen och då får man straffa ännu hårdare dagarna efter. Jag har inte kommit till gränsen riktigt än, men jag närmar mig med stormsteg och det blir svårare och svårare att bita ihop och leka frisk.
Kul att ni var här! /Magnus