Ett starkare smĂ€rtplĂ„ster sitter fast pĂ„ min axel. Den ska sitta dĂ€r i en hel vecka. Hoppas pĂ„ nĂ„gon ynka liten smĂ€rtlindrande effekt och sĂ„ lite extra illamĂ„ende som möjligt. Det har varit en mycket intensiv dag med lĂ€karbesök och blodprov. Bara att fara fram och tillbaka till landet Ă€r aktivitet nog. Jag Ă€r yr och alldeles utmattad. SĂ„ trött man kan bli. HjĂ€rnan Ă€r full av cement och jag kĂ€nner hur ögonen fĂ„r svĂ„rare och svĂ„rare att se klart. Jag vet vad som vĂ€ntar. Synbortfall och dubbelseende. SĂ„n hemsk yrsel att varje liten rörelse för hela rummet att gunga och magen att vilja vĂ€nda sig ut och in. VĂ€rken har sakta men sĂ€kert stegrats under dagen och Ă€r nu en fullkomlig mardröm. Bara jag kan fĂ„ sova lite inatt. NĂ„gra timmar Ă€r bĂ€ttre Ă€n inget alls. Jag tar det jag kan fĂ„ och fĂ„r helt enkelt nöja mig med det. Trisse ligger och vĂ€rmer mina fötter. Det behövs. Jag fryser sĂ„ jag skakar, men svettas pĂ„ samma gĂ„ng. Jag ska lĂ€gga bort telefonen nu och hoppas att sömnen omger mig, tar mig med sig och lĂ„ter mig vila frĂ„n allt plĂ„gande ett tag. Det kĂ€nns att jag lever, om man sĂ€ger sĂ„.Â