Nu är jag tillbaka i sängen efter en och en halv timma uppe. Jag har ätit lunch och druckit kaffe och suttit och djupandats. Mina lungor är bättre nu, det är nog tack vare Pep- grejen jag andats i med jämna mellan rum (när mamma tjötat och påmint mig). Imorse när jag gick och la mig igen kunde jag inte somna igen. Det bara gick inte. Jag hade alldeles för ont. Så jag gick upp och sa hej till hundarna och myste med dem. Sen gick vi och la oss allihop och då somnade jag som en stock!
Jag kan inte påstå att jag mår ett dugg bättre nu, trots några timmars sömn och mat i magen. Huvudet spränger fortfarande och jag är extremt yr och har väldigt, väldigt stark värk. Extra tabletter hjälper inte. Jag går mellan att frysa så jag skakar till att vara så varm att jag svettas. Febrig med andra ord. Fast bara på "låtsas". Jag har ingen feber egentligen, men mitt värmesystem är uppochner och får det att kännas som att jag har feber som vid en riktgt influensa. Mina lymfkörtlar är lite mer svullna än de brukar vara och huden bränner.
Jag mår helt uselt med andra ord. Jag önskar inte detta mående, dessa sjukdomar till min värsta fiende (om jag nu har någon). Det är fruktansvärt att må så här dag efter dag. Varje vaken minut är en kamp. Jag har så ont. Jag är så trött. Så svag. Hela kroppen är i uppror. Min hjärna är inte med. Den är inte min på något sätt. På något sätt finner jag kraft att orka fortsätta kämpa. Men ibland stannar jag upp och tänker "vad är detta för liv". Vad är det för mening att ligga och må så här dåligt och mögla bort i sängen. Är det värt det? Men så ser jag hundarna mysa i soffan och får svansviftningar när jag kommer. Och jag ser min familj le och må bra. Och då känner jag en smula hopp och tänker att det ändå är värt det, all denna smärta och dåliga mående. Det är faktiskt värt det. Hur otroligt det än känns ibland.
♥