Idag är det söndag. Nu är det verkligen inte långt kvar, operationen är om endast två dagar. Jag är väldigt nervös. Men jag känner också en aning förväntan. Och hopp.
Hopp att denna operation kommer bli lyckad, till skillnad från den första operationen som verkligen blev helt, totalt misslyckad.
Denna operation bara måste lyckas. För jag vill verkligen INTE behöva opereras en tredje gång!
Jag har redan opererats alldeles för många gånger och det är en av anledningarna till att jag är så väldigt opepp på att opereras en gång till. Ännu en gång!
Men men. Jag tvingas ofta, alldeles för ofta, göra saker som är nödvändiga men som jag inte vill och att opereras faller definitivt in i den kategorin!
Om operationen lyckas är det såklart ändå värt att ha gått igenom ännu en operation som tagit extremt mycket på krafterna.
För om den lyckas finns det en stor chans att jag mår bättre när (om!) kalkvärdet går ner och blir normalt, som ju är själva tanken med operationen.
Så operationen bara MÅSTE gå vägen denna gång, så att jag för en gång skull kan få må lite bättre istället för sämre hela tiden. Operationen måste lyckas. Något annat vill jag/vi INTE vara med om!
Nu får vi fortsätta hoppas och hålla våra tummar och tår att operationen blir lyckad på tisdag. Något annat än en lyckad operation finns helt enkelt inte.
Trisse håller sina tassar och hoppas han också! Det ska bli otroligt jobbigt och tufft känslomässigt (och fysiskt!) att lämna honom på tisdag och spendera en natt utan honom.
Trisse och jag är så gott som aldrig ifrån varandra längre än tiden det tar för honom att gå på promenad eller vara iväg på ett litet äventyr. Så detta är tufft för oss båda två. Men mest för mig skulle jag tro. Älskade, finaste Trisse pojken! 🐶❤️