hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det har varit ”lite” för mycket den senaste tiden! 😔🤕

Eller snarare: det har varit alldeles åt helskotta för mycket den senaste tiden! 

26/3 Christin dör 💔

20/4 Inskrivning av operationen, tankar på operationen ökar och oron och ångesten inför sätter igång på riktigt 

27/4 Christins begravning 

9/5 Operationen som inte blir av. Mamma och jag är på Sahlgrenska och väntar i åtta timmar på en operation som inte ens blir av 

Efter detta, operationen som inte blev av, ökar oron och ångesten ännu, ännu mer och jag börjar känna ”på riktigt” att jag INTE vill opereras! Jag börjar mer på riktigt känna att jag är rädd för att dö och att jag därför INTE varken kan eller vill opereras! 

Vi får ny tid för operationen, jag ska opereras den 23/5 

Jag vill INTE, jag vill INTE, jag vill INTE! Jag är rädd! Jag är rädd för att jag ska dö på operationsbordet. Jag vill verkligen INTE! 

23/5 är här! Jag säger hejdå till mamma, våra händer släpper taget om varann, jag sövs och operationen börjar. De hittar inte de två dåliga bisköldkörtlarna som är små som riskorn.

Min temperatur ökar och ökar. Vid 39.6 kyls jag ner. Mitt hjärta slår inte alls som det ska på grund av att hela min kropp är full av laktat (mjölksyra). 

Jag hamnar på PIVA (Postoperativ Intensivvårdsavdelning) efter operationen. Jag vaknar snabbt och chockartat på grund av att jag har så fruktansvärt ONT i hela kroppen, vilket inte alls är konstigt med tanke på att jag legat nedsövd på en hård och mycket obekväm brits i över 7 timmar! 

24/5 På sen förmiddag dagen efter får vi åka hem. Lina och Trisse möter oss hemma i huset. Pappa fattades dock. SOM jag hade behövt honom där och då! SOM jag saknade pappa där och då! 

Nästkommande dagar mådde jag helt otroligt dåligt, främst fysiskt men också psykiskt. Psykiskt var jag i förnekande och tryckte bort varenda tanke som hade med den misslyckade operationen att göra.

Bara tanken på operationens misslyckande resulterade i att det skulle bli en ny operation jag skulle bli tvungen att ta mig igenom fick mig att må så dåligt att jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Och att tänka på att jag under sövningen och operationen hamnat i det där mycket allvarliga, potentiellt livsfarliga, tillstådet gjorde att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.  

Jag mådde helt enkelt väldigt, väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt och det gör jag fortfarande, på ett sätt som jag inte alls är van vid.

Att må otroligt dåligt fysiskt är jag van vid. Men jag är inte alls van vid att må så här dåligt psykiskt. Det är många år sedan jag mådde så här dåligt psykiskt. 

I måndags var det tre veckor sedan operationen gjordes och den senaste veckan, lite drygt, har alla tankar och känslor kommit över mig och de har närapå krossat mig. 

Jag tänker på att det mycket väl hade kunnat vara sista gången mamma och jag höll i varandra och sista gången vi sa något till varandra, då när jag sa hejdå, precis innan jag sövdes. 

Ofrivilligt tänker jag om och om igen på hur det hade kunnat bli om jag hade dött där på operationsbordet. Hur hade det blivit för familjen, släkt och vänner?! 

Jag vet inte. Men lyckligtvis överlevde jag och det är jag otroligt glad och tacksam för! Och det tror jag inte att jag är ensam om att vara!  

Minnena från sjukhusvistelsen är inte alls särskilt roliga. Men, precis som jag nyss skrev, jag är väldigt, väldigt tacksam att jag överlevde också denna operation och att mamma kunde ta hem mig till min säng och till min älskade, finaste familj! 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: