Beslutet som avgjorde att jag följde med på begravningen var att jag helt enkelt inte kunde låta bli att gå. Jag hade ångrat livet ur mig om jag inte gått.
Det avgjorde saken och med väldigt mycket envishet, otroligt mycket hjälp och stöttning av mamma och Lina, som båda två var med (både som stöttning för mig men också såklart för att själva ta farväl av Christin som också de kände och älskade väldigt mycket).
Att åka till kyrkan var som att åka till landet, fast en liten bit kortare, tack och lov. Så fort jag såg kyrkan torna upp sig mot den blå, vackra himlen på en bra bits avstånd brast jag ut i storgråt och efter det grät jag mig igenom hela begravningen bortsätt från några små, korta pauser då och då.
Jag har aldrig gråtit så mycket på någon begravning som jag gjorde på Christins. Jag har missat flera begravningar av nära släktingar som min familj gått på men som jag inte haft möjlighet att gå på på grund av mina mycket svåra sjukdomar och det faktum att jag är så gott som helt sängliggande.
Det var en väldigt vacker begravning men många väldigt vackra blommor i färger som Christin tyckte mycket om. Musiken var också väldigt vacker och likaså avskedet framme vid kistan, trots att jag höll på att bokstavligen gå sönder av gråt och hjärtesorg där framme vid kistan som min älskade, finaste syster Christin låg i.
Att jag överhuvudtaget ens kunde sitta i rullstolen var för tack vare/på grund av allt adrenalin som pumpades runt inom mig samt att jag tagit mina starka smärtstillande mediciner precis innan vi åkte. Min starka envishet och den starka viljan att vara där hjälpte såklart också till.
Men det var inte utan att det var rejält tufft för både min kropp och min hjärna att vara där. Jag hade både solglasögon och öronproppar men led ändå svårt av alla intryck, inte minst ljudet av musiken som var väldigt hög.
När begravningen var slut tog vi oss mot kyrkans utgång. Det fanns inte en chans att jag kunde vara med på fikat i församlingshemmet efteråt, tyvärr. Jag var i stort behov av att komma hem till sängen, lugn och ro och tystnad så fort det bara gick.
Innan vi gick/rullade ut ur kyrkan tackade vi Christins familj så mycket för den fina begravningen. Christins föräldrar kramade mig och sa att de var glada och tacksamma att jag var där, att jag var med och tog avsked av Christin, och de att det gjorde gott för mig med att jag var på plats.
Det har de alldeles rätt i att det var. Hur kraschad jag än är nu efteråt och hur mycket mer ont jag har och hur mycket sämre jag än mår är jag väldigt glad och tacksam att jag kunde närvara vid Christins begravning.
Jag saknar Christin så otroligt, oerhört mycket och jag gråter på nätterna, under mina sömnlösa, långa nätter, och önskar att Christin åter fanns här vid min sida. Det är så extremt plågsamt att vara utan henne.
Men samtidigt vet jag att hon inte lider längre och att hon finns med mig ändå, även om hon inte längre finns fysiskt här på vår jord. Hon kommer för alltid att finnas i våra minnen, tankar och i våra hjärtan och jag kommer aldrig någonsin glömma henne och aldrig heller någonsin sluta älska henne.
Kärleken till henne kommer enbart att bli starkare och starkare. Så också saknaden och längtan efter henne.
Min älskade, finaste, vackra och helt underbara Christin, Syster C och bästa, finaste vän! TACK för tiden vi fick tillsammans och TACK för att du var min älskade vän som kämpade starkt vid min sida. TACK också för att du älskade mig lika mycket som jag älskade, och alltid kommer älska, dig. ❤️❤️❤️