hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Min älskade mamma ser allt, hon ser även det som inte går att se. Hon ser igenom mig!

Mamma är en underbar mamma. Och en väldigt "typisk" mamma på det vis att hon alltid bryr sig om samt oroar sig för om hennes barn får i sig tillräckligt med mat och att det inte går för många timmar mellan måltiderna. Hon oroar sig också över att hennes barn inte har tillräckligt med kläder på sig så att de då går runt (eller ligger ner) och fryser. 

Vad gäller Lina behöver hon inte oroa sig över de är typiska saker som de allra flesta mammor oroar sig över, även när deras barn är vuxna.
 
Men vad gäller mig har hon verkligen en anledning att oroa sig över de nyss nämnda. Jag har dessvärre väldigt svårt med just de nyss nämnda så för mig finns det faktiskt anledning till oro. Oron är befogad. Tyvärr. 

Mamma är fantastisk på att se hur jag mår. Pappa och Lina är också väldigt bra på det men mamma är lite bättre än dem på att se det som inte borde gå att se.
 
Hon ser vad som händer inom mig och hon ser direkt på mig när den förlamande utmattningen blir så svår att det börjar pirra i mitt ansikte och i kroppen, vilket leder till känselbortfall och det är ett tydligt tecken på att jag överansträngt mig på tok för mycket. 
 
Mamma märker direkt när min ork är helt slut och adrenalinet har tagit över och då drar hon i handbromsen och ser till att jag återgår till min strikta vila direkt. Det är Lina och pappa också bra på. 

Mamma ser verkligen hur jag mår, hon ser rätt igenom mig. Och det är så fantastiskt att hon verkligen SER exakt det jag känner, upplever och går igenom. Trots att mina sjukdomar och symtom är vad man kallar "osynliga" ser hon ändå. Hon ser det som inte andra ser. Hon ser det som inte syns, det som är osynligt. 

Visst ha det att göra med att hon är en inkännande människa och en mycket duktig Sjuksköterska samt att hon är en sån där riktigt "typisk" mamma. Men mest av allt beror det på att hon är världens finaste, bästa mamma samt en av mina allra närmsta vänner. 
 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Som mamma förstår jag vad du menar. Även om mina barns pappa varit väldigt närvarande och alltid ställt upp så är det något speciellt som jag tycker att jag ser hos dem. Nu är inte jag ssk som din mamma, men har kunnat hjälpa dem på annat sätt än de fysiska som C gör.
Vet attc de uppskattar allt jag kan hjälpa till med genom att peppa dem, ge förslag på hur de ska göra när något inträffar. Eftersom jag har varit inom vården som patient i 35 år kan jag vägleda dem. När de bodde hemma läste jag alltid av dem när de kom hem. Bara för att se att allt var ok.
Jag kan inte ens tänka mig hur dina föräldrar lider av att se dig så sjuk med så svåra smärtor. Det måste känna att de är otillräckliga ibland. Trots all de gör för dig. De har det inte lätt. Men ni är så sammansvetsade och nära varandra. Underbart att läsa om er familj. Ha en dag min lilla vän. Kramar och kärlek till dig💗🐶💗🌸💗🌸💗🥰❤️😘I-M

Svar: Jag förstår att du känner igen dig i detta som den fina mamma du är! Det är alltid så, pappor kan vara hur fina och stöttande och bra som helst mot sina barn. Men en mammas omvårdnad är ändå alltid lite speciell, så är det bara. Det går helt enkelt inte att komma ifrån! Jag kan inte heller tänka mig hur otroligt mycket och svårt mina föräldrar (och Lina) lider av att jag mår som jag gör. Men det måste vara helt fruktansvärt. Jag vet ju hur dåligt jag mår och hur ledsen och orolig jag blir när någon av dem är sjuka eller om Trisse inte mår bra. Det är inte klokt så mycket jag oroar mig då och då dåligt jag mår då. Så lite kan jag ändå förstå hur dåligt de måste må och hur mycket de måste oroa sig! :(
Ha en dag, älskade, finaste, älskade du <333 <333
Hanna Andersson