hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Mår sämre än sämst...!

Nu är vi hemma från landet efter att ha spenderat fyra nätter och fyra dagar där. Det tar på krafterna att byta miljö, även om det också är skönt med lite miljöbyte, och att åka bil så nu mår jag verkligen katastrofalt dåligt.
 
Jag mår verkligen sämre än sämst. 


 
Men tillsammans med Trisse, som precis som alltid annars är mitt ständiga sällskap och mitt största stöd i livet, försöker jag nu att kämpa på ändå, trots att jag mår sämre än sämst. 
 
Jag fortsätter att vila, vila och vila ännu mer samt stå ut och kämpa för min överlevnad. Något annat kan jag inte göra. Så det är business as usual för mig och älskade lille Trisse här hemma.
 
Vi försöker överleva i vår ensamhet medan de andra är iväg och jobbar och sliter och tjänar pengar och LEVER (till skillnad från mig) sina liv. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Annica
skriven :

Förstår dej! Bor ensam men känner mej för det mesta inte ensam. Har min mamma,systrar och syskonbarn. Pga. coronan kan jag inte gå till mitt arbete. Känner mej ensam och saknar mina arbetskompisar.
Sover för mycket och slarvar med mat och motion. Längtar efter att kunna gå tillbaka till en normal vardag.

Svar: Det är tufft att känna sig ensam, förstår att du saknar dina kollegor och att gå till ditt arbete. Vi får verkligen hoppas att Corona pandemin snart är över, för allas skull! Så skönt för dig att du har din mamma, systrar och syskonbarn i ditt liv. <3
Jag förstår verkligen att du längtar till att återgå till en normal vardag. Men kanske kan du försöka få ihop en någorlunda normal vardag nu ändå, även om situationen tyvärr ser ut som den gör nu och du inte är på ditt arbete.
Tänk på att t ex gå upp i tid på morgonen. Och ät regelbundet, ta dig tid att laga riktig mat nu när du har tid på dagarna, det blir oftast mycket nyttigare än färdigmat/snabbmat också. Och gå ut och gå varje dag, det gör gott för både kropp och själ. En längre promenad om dagen är superbra! Lycka till! <3

Kommentera gärna igen och berätta hur det går för dig! Kram <3
Hanna Andersson

2 Lena Aspman
skriven :

Så tråkigt att höra att du mår ännu sämre än vanligt. Det är verkligen trist att minsta lilla sak får oss ME-sjuka att må sämre. Hundar är verkligen en stor tröst. Jag har haft min hund i sju år. Tyvärr har han drabbats av problem med njurarna och har en knöl som växer. Dessutom får han anfall som de inte vet om det är epilepsi eller en hjärntumör och han får många mediciner. Förra veckan blev han helt förlamad och låg på rygg och tittade med sina fina ögon på mig. Jag ringde storgråtande till veterinären precis när de skulle stänga. Min första tanke var att han måste få somna in, jag vill inte att han lider. Bestämde trots allt för att vänta till morgonen. Fram på natten piggade han på sig och vi kunde avboka tiden. Du om någon förstår nog min oro. Kram Lena

Svar: Det är verkligen inte lätt när det är svårt. Ja, visst är det trist. Hemskt, är vad det är. Vi ME-sjuka är inte bara intoleranta mot överansträngningar. Vi är också intoleranta mot att leva. Och det är det som är värst av allt.
Ja, så är det verkligen. Hundar är helt fantastiska. På din beskrivning verkar det som att du och din hund har en lika nära och fin relation till varandra som Trisse och jag har. Så jag förstår verkligen den fruktansvärda skräck och oro som direkt infinner sig när ens lilla hjärta blir sjukt. Fy så hemskt! Nej, såklart att du inte vill att han lider. Åh så fantastiskt att han hämtade sig! Vilken oerhörd lättnad det måste varit för dig, att du får ha din älskling kvar. Och vilken lättnad det måste varit för honom själv såklart! Han vill ju fortsätta vara med sin bästa, älskade matte/mamma! <333
Kram och tack så mycket, fina Lena, både för att du läser min blogg och för att du delade med dig av denna historia. <333
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Kramar till dig och lille Trisse 🤗💕/Helene K

Svar: Kramar till dig från mig och Trisse <333
Hanna Andersson