hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vi har bara ETT liv att leva. Och det är just DET som stressar mig så enormt mycket! För jag lever ju inte...!

Ja, precis så är det! Och det stressar mig så enormt mycket att vi bara har ETT liv att leva och jag lever inte ens mitt liv. Jag överlever. Och det är knappt. 

Ja, jag vet ju detta! Och jag önskar så innerligt att jag kunde göra saker! Göra något! Annat än att vila, vila och vila ännu mer, vill säga. Jag vill ägna mig åt saker jag tycker är roligt och meningsfullt. Jag vill skapa mig den tillvaron jag drömmer om. Ett självständigt och helt "normalt" liv som vilken annan 25-åring som helst lever. Jag vill ha ett liv jag LEVER och jag vill ha livskvalitet. Något jag i stort sett inte har överhuvudtaget. 

Det är såhär mitt så kallade liv ser ut. Och det är så det har sett ut i 25 år. Från min första minut här på jorden har jag kämpat, lidit, plågats och försökt överleva. Jag har varit nära att dö, så otroligt nära, x antal gånger på grund av sjukdomarna och diagnoserna jag har och har haft sedan jag föddes.
 
Jag har aldrig bara levt. Jag har alltid kämpat för min överlevnad. Och på något vis undvikit döden, så många gånger. Att jag fortfarande "lever", att jag överlevt, är ett mirakel. Eller kanske snarare ett straff. Jag vet inte vilket. Troligtvis en blandning av båda två. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Du har verkligen fått kämpa hela ditt lilla liv. Men du är en överlevare, kämpe, krigare som Vill leva. Jag önskar inget hellre än att du ska få lite lindring och få det lite lättare. Forskning pågår och jag är säker på att du kommer hinna med att få den hjälp som du så väl behöver. Skickar de största varmaste kramar till dig med All min kärlek💞🌷💞🌷💞🌷💞🐶💞💞💞😘I-M

Svar: Ja, det har du helt rätt i. Det har du också rätt i. Och ja, jag vill verkligen leva. Tack så mycket och detsamma önskar jag för både dig och mig och alla andra svårt ME-sjuka. Jag hoppas att vi alla ska få den hjälp vi behöver så fort forskningen går framåt. Massa kramar och all kärlek tillbaka till dig, älskade finaste du <333 <333
Hanna Andersson

2 Fru B
skriven :

Det låter verkligen jobbigt. Jag hoppas det vänder och att du kan njuta av alla de små glädjeämnen som kan inträffa dagligen. Stor kram. Tipsar om Lina Sandells psalm " Blott en dag, ett ögonblick i sänder"

Svar: Det är otroligt tufft. :( Tack, det hoppas jag med, innerligt.
Jag försöker att se något positivt med varje dag, även om varje dag är väldigt tuff och full av lidande.
Tack för tipset. Jag är dock inte alls kristen och läser inte psalmer eller likande. Finner ingen som helst hjälp eller tröst eller så i det. Snarare tvärt om. Men vi är alla olika och jag tackar så mycket för tipset. <3
Stor kram tillbaka <333
Hanna Andersson